Stambytet i stan fortsätter och jag är fast på lantstället. Idén att bo med havet runt knuten när hösten kommer kändes i våras lockande. Not so much anymore. Något folk syns inte till på gatan, bara någon enstaka hundägare som hopkurad skyndar fram i blåsten under regnkaskaderna. Utanför fönstret är det mörkt. Tanken på stan, med alla pundare, överfyllda papperskorgar och utslängda elsparkcyklar, är däremot ljus. I stan kan man faktiskt se någon!
De vuxna barnen kommer och hälsar på, vilket man skulle kunna kalla för årets händelse. Det blir chokladkakor och söta flingor (!), allt som de vill ha ska de små liven få. Varje kväll tittar vi på film tillsammans, vilket inte är så lätt som det låter. De har medlemskort på Cinemateket i Stockholm och frossar dagligdags i mer eller mindre introverta klassiker. Det är Tarkovskij, Marguerite Duras och Terrence Malick för hela slanten, och nästan alltid rapporteras det efteråt att filmen, som man minns som seg och överjobbad, var ”fantastisk”. Inte heller på tv:n hemma kan de se en vanlig rulle. Det ska vara en ganska obegriplig Agnès Varda-film från 1965 eller en makalöst händelsefattig Claire Denis om fransk kolonialism i Kamerun. Medan jag sitter bredvid och pliktskyldigast tittar på en två timmar lång japansk film om ceremoniell liksvepning (sonen sitter blickstilla, helt uppslukad) tänker jag tillbaka på en tid då det var senaste Disneyfilmen som gällde. Popcorn och ren underhållning, vad är det för fel på det? Som motvikt tog jag med dem på Hayao Miyazaki och annan ”meningsfull” barnfilm, helt omedveten om vad följderna skulle bli. Nu får jag mitt straff, vilket inte är mer än rätt. Jag minns hur jag en gång i tiden lät min kompis välja biofilm och hon valde ”Ingen utväg” med Kevin Costner. Hånandet under pågående film var konstant från min sida.
LÄS MER:Vet någon hur man får tillbaka kreativiteten?
Efter ett par dagar med barnen hör jag min desperata klagan: ”Kan vi inte bara se en helt vanlig film?” Jag slåss, som om det gällde livet, för att få se en med Ben Stiller som ligger på SVT Play. Sonen ser frågande på mig: ”Den har bara fått 6,5 på IMDB”. Jag stirrar på honom: ”Det kan inte få avgöra! Du kan inte vara så fyrkantig!” Jag vinner kampen. Min son drar för ordentligt, släcker ner och ställer in vinkeln på stolen. Filmen är underbar.
Efter några dagar vinkar jag muntert hejdå till cineasterna. Nu kan jag titta på en glassig amerikansk tv-serie som fått 5,6 på IMDB! Med sällsynt entusiasm tar jag mig an både ”Bachelor” och ”Idol”. Efter ett tag infinner sig dock en mättnad som vittnar om att jag inte helt förlorat mig till djävulen. ”Ge mig en riktig människa, ett glas vin och en fransk dialogbaserad kvalitetsfilm på Hagabion”, tänker jag innan jag somnar efter ännu en händelsefattig dag på landet.
LÄS MER:Vad gjorde vi innan vi började renovera kök?
LÄS MER:Ålder är bara en siffra – eller en särskild sorts jacka
Lyssnar på: Vinden som viner utanför fönstret och regnet som smattrar mot rutan.
Gör: Väntar på inspiration…
Läser: En biografi om Märta Tikkanen av Johanna Holmström som vittnar om att kvinnors ställning i samhället och inom kulturen åtminstone har blivit lite bättre.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
