Vad händer om man inte hittar en partner att dela livet med? För vissa är det ett livsavgörande trauma, visar psykiatrikern Stefan Krakowski i sin nya bok ”Incel – om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris” (Bazar förlag). Han har intervjuat ett antal svenska män (och en kvinna), som, trots ihärdiga försök, inte lyckas få ihop det med någon. Han har också wallraffat digitalt på nätforum för att förstå dessa personer på riktigt.
De kallas för incels. Det står för involuntary celibate, ofrivilligt celibat. Gemensamt för de män Krakowski intervjuar är att de inte lyckats på kärleksmarknaden. Många lider av ett djupt självhat och en misstro mot samhället. De har ofta begränsade sociala kontakter med andra. Tiden ägnas till stor del åt att sitta framför datorn och umgås digitalt med andra i samma situation på så kallade incelforum.
Vissa av dem, men inte alla, uppvisar en konspiratorisk världsbild där misogynin är central. Kvinnor är onda, utseendefixerade och bryr sig inte om personligheten. En del av dem ger uttryck för antisemitiska och högerextrema åsikter, och det har skett flera terrordåd i västvärlden med koppling till incelmiljön.
Andra hatar bara sig själva. Gemensamt är att de har en mörk bild av världen och sin framtid. Determinismen är central – om du inte lyckats hitta en kvinna vid en viss ålder, eller har ett enligt dem själva så ofördelaktigt yttre att inte träning eller byte av frisyr ”hjälper”, då är det kört.
Ensamma män kan bli farliga män, skriver Krakowski. Kriminalitet och våld ökar i samhällen där många män inte lyckas hitta någon partner. Ur ett samhällsperspektiv är det alltså angeläget att hjälpa dessa män. Men hur?
Det första är så klart att erkänna att problemet finns, något som inte är självklart för alla. I fjol skrev exempelvis den feministiska debattören Katarina Wennstram, i ett svar till denna tidnings kulturchef Björn Werner som skrivit om fenomenet incels, att sex och kärlek inte är en rättighet och att det måste männen lära sig (Expressen 7/1 2020).
Hon ser det snarare som ett tecken på jämställdhet att män inte kan förvänta sig relationer. I stället för att, som Werner vill att samhället ska göra, sträcka ut en hjälpande hand ska de ensamma lära sig att de inte har rätt till en flickvän. Punkt slut.
Det är en åsikt som många i det feministiska lägret delar, och det är sant – men att man inte har rätt till kärlek och att det är ett problem att många män saknar det i sitt liv kan vara sant på samma gång.
LÄS MER: Äntligen vill vi förstå Tindermännen
Krakowski drar slutsatsen att kvinnors ökade makt i samhället, och det faktum att kvinnor sällan gifter sig med män som har lägre social status än de själva, skapar ensamma män. Så kan det vara. Men ensamma män och kvinnor har alltid funnits. Skillnaden i dag är att det är enklare att få kontakt med andra i samma situation via internet, där destruktiva idéer kan frodas.
En annan skillnad är att ensamma män i 30-årsåldern är uppväxta i ett samhälle där strukturella förklaringar anses som självklara svar på personliga misslyckanden. Alla skillnader mellan grupper och till synes orättvisa utfall i inkomst och levnadsvillkor förklaras i dag ofta med strukturell sexism, rasism eller andra negativa attityder i samhället. Det är männen som inte vill ha in kvinnor på arbetsmarknaden eller majoritetsgruppen som hyser negativa åsikter om invandrare. Det har tröskats om och om ingen.
Så varför skulle inte skillnader i framgång på dejtingmarknaden kunna förklaras med strukturella faktorer? Det är precis det incelmännen gör. I deras värld är det kvinnorna som har makten, de och den lilla grupp med extremt attraktiva män som alla kvinnor vill ha. ”Systemet” är riggat till deras nackdel, och de enda utvägarna är att anpassa sig till det genom plastikoperationer eller att knäcka det genom revolution.
För att hjälpa dessa män krävs insatser från vården. Inte minst psykologiskt stöd att bryta social isolation och en destruktiv självbild. Men också för att bjuda motstånd mot deras konspiratoriska och deterministiska idéer.
Livet är på många sätt orättvist. Vissa föds med bättre förutsättningar än andra. Sociala normer spelar roll, och ibland har man bara otur. Men samhället är inte ”riggat”. Det finns ingen kvinnokonspiration. Ingen manskonspiration heller. Om fler inser det, kan det förhoppningsvis bidra till att handlingsförlamningen bryts.
LÄS MER: När jaget blir Gud på kärleksmarknaden
LÄS MER: Han vill att vi tar incel-männens problem på allvar
