Jean-Paul Belmondo är cool, elegant och rebellisk samtidigt i Jean-Luc Godards filmklassiker ”Till sista andetaget” (1960).
Jean-Paul Belmondo är cool, elegant och rebellisk samtidigt i Jean-Luc Godards filmklassiker ”Till sista andetaget” (1960). Bild: Triart

Mats Johnson: ”Hatten av för Belmondo!”

Med en cigg i höger näve och en anmärkningsvärt snygg hatt på huvudet står Jean-Paul Belmondo tillsammans med Jean Seberg någonstans i Paris.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Året är 1960. Belmondo är 27 och Seberg 22. Romantiken spirar. Livet är toppen.

Även om man inte sett Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget” tror jag att de flesta känner igen den bilden, liksom bilderna där Belmondo traskar omkring på Champs-Élysées. Skådisen kör med en klädstil som är cool, elegant och rebellisk samtidigt. Han ser ut som en halvpunkig Humphrey Bogart, vilket är helt i sin ordning eftersom rollfiguren Michel Poiccard är en gangster som hamnar i rejält med trubbel.

”Till sista andetaget” drog igång den franska nya vågen på allvar, i betydelsen detta var filmen som lockade (även om handlingen inte alltid är helt lättbegriplig). Godard, Truffaut, Claude Chabrol och Eric Rohmer var fyra av förgrundsgestalterna. Alla hade tröttnat på att dåtidens franska filmer som regel var tungrodda och inspelade i studio. De nya unga regissörerna gav sig ut i verkligheten med sina kameror. Inga kulisser. Naturalistiskt ljus och direktljud. Pang på.

ANNONS

För att uttrycka sig milt håller Gere inte måttet, så: Hatten av för Belmondo.

Tack vare rollen som Michel Poiccard blev Belmondo en filmikon, en symbol för hela den nya vågen. Att gå vidare efter det är ingen enkel sak, men Belmondo ryckte bara på axlarna och fortsatte karriären, i lite för många filmer där han gick på inövad gangsterrutin. Bra på riktigt är dock ”Tokstollen” (1965), också den regisserad av Godard, och tre decennier senare gjorde han en briljant insats – kanske sin allra bästa – i Claude Lelouchs komplexa uppdatering av Victor Hugos tegelstensroman ”Les Misérables”/”Samhällets olycksbarn”.

Nyheten att Jean-Paul Belmondo tog sitt sista andetag för några dagar sedan kom inte som någon överraskning. Han var 88 bast. Han hade drabbats av en stroke. Han hade inte medverkat i en film sedan 2008. Det var dags att ta farväl.

Jo, det gjordes en helt förfärlig amerikansk nyinspelning av ”Till sista andetaget” 1983, då med Richard Gere i huvudrollen. För att uttrycka sig milt håller Gere inte måttet, så: Hatten av för Belmondo.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS