Världen skälver. Klimat- och miljökrisen smular sönder våra mest ingrodda föreställningar om naturen, tiden och samhället. Allt som vi tagit för givet om vår plats i skapelsen är nu under press. Ja, till och med geologin – det mest statiska från vår mänskliga horisont – är i upplösning; polarisarna smälter, regnskogarna försvinner, haven dör.
Hur ska vi kunna greppa denna transformation? Hur ska vi kunna förstå en värld som är i sönderfall? Jag betraktar kartor och diagram,läser vetenskapliga artiklar och tar del av de senaste larmrapporterna, men inget får mig att se och känna det som nu sker. Nej, ska vi fullt ut greppa klimatkrisen måste vi ta hjälp av fantasin. Vi måste aktivera våra mest gränslösa föreställningsförmågor. Vi måste tänka långt bortom det invanda. Eller annorlunda uttryckt: Vi behöver fiktion som vidgar tanken.
LÄS MER:Lyckad förening av klimatpolitik, tonårsångest och trolldom
Det bästa exemplet just nu är utan tvekan filmen Annihilation, regisserad av Alex Garland och med Natalie Portman i huvudrollen, löst baserad på författaren Jeff VanderMeers bok med samma namn. Det är en film som på ett oväntat och intelligent sätt kastar nytt ljus över vår belägenhet, långt bortom den vanliga klimatfiktionens klichéer. Här finns inga postapokalyptiska scener, inga svällande hav eller oändliga öknar, bara ett märkligt möte med en natur som inte längre låter sig inordnas, kontrolleras eller ens förstås.
Den yttre handlingen är banal. Något från yttre rymden landar i en avlägsen skog i USA. En expedition, bestående av fem kvinnliga forskare, ger sig in i den mystiska zon som uppstått där detta något slagit ner, en zon där naturen inte längre beter sig som den ska.
LÄS MER:För att klara klimatkrisen måste vi ifrågasätta kapitalismen
Filmen påminner länge om en vanlig hollywoodproduktion, men spränger efter hand alla invanda gränser. De sista femton minuterna är något av det mest suggestiva och förtrollande jag sett, en psykedelisk upplösning av såväl fiktionen som vårförståelse av naturen. Men redan innan dess har AlexGarland gestaltat en natur i snabb förändring. I zonen har biologin, själva livet, löpt amok. Evolutionen går på högvarv, och allt som en gång var fast är statt i förändring.
Annihilation lyckas med något mycket ovanligt. Den skapar ett mikrokosmos av det vi nu upplever i globalskala. Filmen ger, trots sin skruvade historia, en bild av en natur i omvälvning, där människan bara är en liten obetydlig varelse, inte värdefullare än något annat. Det är imponerande. Men också skrämmande. Medan jag ser kryper den existentiella ångesten över mig. Det är så lite vi vet, tänker jag, så lite vi förstår.
LÄS MER:Goda råd inför undergången
Annihilation slutar med ett stort frågetecken. En av Natalie Portmans sista repliker sammanfattar såväl filmen som vår belägenhet. På frågan om vad som egentligen hände i zonen svarar hon bara:
– Jag vet inte.
Det är ett svar som manar till ödmjukhet. Och är det något vi behöver just nu i vårt förhållande till världen så är det denna egenskap.
