”Pöbelvälde kan användas opportunistiskt av vem som helst, av politisk eller personlig anledning. Men institutionerna som har gjort mest för att underlätta denna förändring är de som betraktat sig som beskyddare av liberala och demokratiska ideal”.
När journalisten Anne Applebaum häromdagen, i en lång artikel för tidskriften ”The Atlantic”, resonerade kring de senaste årens drevkultur i USA landade hon i en tydlig slutsats. Man kan diskutera de sociala mediernas ansvar, prata hashtags och begrepp som ”cancel culture”. Men i slutändan kommer man inte runt frågan om hur demokratiska institutioner agerar när det gäller. (”The new puritans”, 31/8)
Jag är inte det minsta förvånad över att Lotta Fristorp i sin färska bok ”Benny – drevet, döden” resonerar på samma sätt.
LÄS MER:Recension: ”Det svenska filmmanusets historia” av Johanna Forsman och Kjell Sundstedt
Fristorp, journalist och under många år presschef på Kulturhuset Stadsteatern, var en av Benny Fredrikssons närmaste medarbetare. Som sådan satt hon på första parkett när drevet mot Kulturhuschefen vintern 2017 antog orkanstyrka. Fristorp författade pressmeddelandet när han valde att avgå. Var med när han var för paranoid för att fika i Stockholms innerstad. Och hon hade kontakt med Fredriksson fram tills självmordet några månader senare.
Rak sakprosa kan vara tråkig, men den kommer också raskt och effektivt åt kärnfrågor.
På 137 sidor redogör hon för skeendet. Korta tillbakablickar belyser Kulturhuset Stadsteatern och Fredriksson. Och, förstås – mediernas agerande.
Rak sakprosa kan vara tråkig, men den kommer också raskt och effektivt åt kärnfrågor. ”Är det här förenligt med modernt ledarskap” undrar Fristorp retoriskt kring en chef som – med bakgrund i en traditionell hierarkisk miljö som teaterns – inte tycks ha varit hemma med begrepp som delegering och medarbetarskap. Som besöker anställda i sommarhuset.
LÄS MER:MTV formade generation av kulturella allätare
Sådant vissa upplever som vitaliserande. Medan andra, särskilt om egenmäktigt fattade beslut går emot dem, kommer hysa starkt personligt agg.
I Anne Applebaums artikel – en korsläsning som ger intressant kött till Fristorps bok – framgår hur vanlig sådan bakgrund är hos chefer som drevas bort. Sådana som ställer höga krav på sig själva – och på andra. Där privatliv och arbetsliv flyter ihop. De är inte konforma, sticker ut alltmer i dagens mellanchefssamhälle.
Det ska inte läsas som försvar för sexuella övergrepp. Men det innebär att även om det inte händer något felaktigt i umgänget så finns en distanslöshet som är mumma om ett drev uppstår. Plötsligt kan även något som egentligen är öppet för tolkning fogas till ett nyanslöst narrativ om den Maktfullkomlige eller Förföraren.
Det finns kraft i Fristorps blixtbelysning som gör att man accepterar en viss brist på utvecklande resonemang.
Det här betyder att när Fredriksson den 4 december 2017 ges mindre än ett dygn att förhålla sig till de 40 anonyma anklagelser som Aftonbladet framför mot honom så innefattar det sannolikt en del han känner igen. Problemet är att blandningen av grova anklagelser om en påtvingad abort till vagt skvaller är omöjlig att förhålla sig till. Aftonbladet vägrar dessutom att släppa in röster som vill nyansera eller ge en positiv bild av chefen. I minst ett fall kritiserar i stället en Aftonbladet-redaktör en medarbetare på Kulturhuset som stått upp för Fredriksson på Facebook.
LÄS MER:Sverige har varit ett invandrarland länge
Det finns kraft i Fristorps blixtbelysning som gör att man accepterar en viss brist på utvecklande resonemang. Som när Helena Bergström kommer förbi Fristorps kontor för att meddela att hon inte längre vill ge offentligt stöd till Fredriksson. Folk är för arga. De tre meningarna handlar inte om ansvarsutkrävande: de visar läsaren att en av Sveriges mest kända film- och teaterpersoner var för rädd för att stödja en vän. En annan kort passus påpekar att Kulturhusets styrelse inte stöttade sin vd. Det är många som inte vill bli påminda om den saken idag – för att de var tysta eller för att de själva deltog eller för att det kan tolkas som ”bakslag mot Metoo”. Men under den här perioden kunde drevet snabbt sluka den som ställde sig upp för en anklagad.
Det här visste redaktionerna redan då. Det borde ha varit en anledning att dra i bromsen. Nyansera. Men hastigheten i kombination med det goda syftet, känslan av att vara del i en förändring, bländade. Särskilt med den klickmängd varje fälld tolvtaggare innebar.
Frågorna som ”Benny – drevet, döden” ställer om de redaktionella besluten på DN Kultur under den här perioden är inte oväsentliga.
Fristorp vrider och vänder på den person som kommit att personifiera drevet mot Benny Fredriksson. Den dåvarande kulturchefen Åsa Linderborg tog, efter att ha varit en röst som manade till eftertanke, förarsätet när ett stukat Aftonblad skulle köra ikapp konkurrenterna under Metoo. Hennes krönika fastslog att den påstått påtvingade aborten var en sanning.
LÄS MER:90-talets DNA-dystopier har blivit verklighet
Linderborg har rannsakat sig i ”Året med 13 månader” (2020). Och även om hennes bok ger bristfälliga svar – en åsikt Fristorp tycks dela – så är ansatsen den viktigaste mediala post-Metoo.
Till skillnad från beteendet på den redaktion för vilken Fristorp inte hittar många snälla ord. Frågorna som ”Benny – drevet, döden” ställer om de redaktionella besluten på DN Kultur under den här perioden är inte oväsentliga. Och de understryker hur obehagligt kappvändandet efter självmordet framstår. Både där och på Aftonbladet finns nog chefer som känner lättnad över att hundhuvudet så geschwint kunde placeras i Åsa Linderborgs knä.
Men Fristorps viktigaste bidrag till ett samtal om drev och medier är att hon går förbi det vaga snacket om hur Metoo-hösten var en symbios mellan gamla och sociala medier. Alla redaktioner såg att det fanns personer som gjorde sig till portalfigurer, som samlade in ”vittnesmål” med löfte om anonymitet. Så kunde man snabbt få styrkan i 40 röster. Fristorp namnger mannen som agerade så i Fredrikssons fall. Hätskheten han uppvisade på Facebook skulle under andra omständigheter ha lett till att journalister aktat sig för att använda källan. Men 2017 var den starka personliga upplevelsen tvärtom poängen. Och ingen synade dessa maktkluster i sömmarna.
LÄS MER:På 70-talet var klimathotet science fiction
Eftertankens kranka försvar bör alltså inte handla om att ingen vet när ett drev kan bli dödligt. Utan att så kan ske. Att utrymmet för att eftersträva sanning och balans inte får tappas bort. Särskilt inte hos dem som betraktar sig som beskyddare av liberala och demokratiska ideal.
Anne Applebaums artikel handlar om ett samhälle där dessa drev har fått allt friare spelrum. Vill du inte ha det så här – lystra då till de erfarenheter som Fristorp lyfter. Och agera utifrån dem.
Läs fler texter av Hynek Pallas:
LÄS MER:Kritiken måste förhålla sig till publikens verklighet
LÄS MER:Därför missade du årsdagen för Berlinmuren
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
