Författaren Johanna Hedman har de senaste veckorna utsatts för dubbel bestraffning. Inte nog med att hennes bok fick ett ljummet mottagande av kritikerna. Lika många spalter, om inte fler, har gått åt till att låta diverse skribenter nagelfara själva mottagandet som sådant. Var det för strängt? Helt rätt? För enögt fokuserat på texten? Eller för upptaget av kontexten?
LÄS MER:Recension: ”Trion” av Johanna Hedman
Det hade kunnat vara en intressant diskussion. Men efter den tjugoelfte metadebatten om kritik börjar jag snarare ana hur skönlitteraturens värld liksom slutit sig kring sig själv. Debatter om litteratur har potential att vara en del av samhällsutvecklingen. Istället får vi ett aldrig avslutat seminarium i litteraturkritik.
LÄS MER:Man kan inte vara elak mot en bok
Hur många metadebatter om kritik tål egentligen Sverige? Det var bara någon månad sen vi genomlevde Sydsvenskans debatt om huruvida kritiker med en vass penna är sakliga eller elaka, signerad Anna Lundvik. Suckade vi inte egentligen redan högljutt förra sommaren, när DN:s Åsa Beckman tvingade kulturskribenter man ur huse för att diskutera varför så många kritiker menade att Lydia Sandgrens ”Samlade verk” verkligen var jättebra – när den enligt henne bara var ganska bra?
Jag tror inte jag är ensam om att längta efter ett litterärt samtal som handlar om större frågor. Historiskt sett har skönlitterära verk spelat roll och varit en del av den större debatten. Så är det allt för sällan nu. Allt för ofta stannar diskussionen i snäva, interna debatter som just den om ”Trion”.
Det betyder inte att det inte går. För bara något år rasade debatten om Nobelpristagaren Peter Handkes texter om kriget i Jugoslavien varm. De inlägg som fördes fram då var på blodigt allvar. Böcker, inte ens översatta till svenska, rev upp sår i offentligheten som rörde sig från synen på Svenska Akademien och litteraturens förhållande till sanningen till en lika delar belysande som svår debatt om folkmordsbegreppets giltighet. Det var litteraturdebatt – på riktigt – mitt i och om samhället vi lever i.
LÄS MER:Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse
LÄS MER:Steve Sem-Sandberg: Peter Handkes verk förblir en stor läsupplevelse
Att det går att få till en meningsfull debatt också idag är alltså helt uppenbar. Skuldbördan ligger därför minst lika tung på författarna och förlagen som skapar den litteratur som vi oftast diskuterar. Debatten tvingas vara navelskådande – eftersom böckerna är det. Många författare verkar sen mobiltelefonens inträde känna att de måste ta upp kampen om uppmärksamhet med Instagramflödet. Inte konstigt i så fall, att det produceras så mycket jag-centrerad självreflexion och ren underhållningslitteratur. Lätt att bläddra igenom. Lätt att släppa och gå vidare.
Möjligen är det som Sara Danius hävdade i sin essä ”Litteraturens död” redan 1998 så, att formatet inte längre fungerar som en plats för samhällets stora frågor. Men jag vill inte vara så dystopisk. Fiktionens kraft är tydlig på andra håll. Tv-serier som ”Succession” och ”The White Lotus” har genererat debatter om dagens klassamhälle. Och medan romaner knappt krusar ytan på det offentliga medvetandet står de svenska fackböckerna mitt i floden. Bara i år har Diamant Salihus ”Tills alla dör”, Johan Anderbergs ”Flocken”, Kajsa Ekis Ekmans ”Om könets existens” och Björn Johnsons ”Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken” skapat meningsfulla meningsutbyten både på och bortom kultursidorna. Dessutom har inte mindre än två böcker som på allvar utmanar vår syn på svensk historia publicerats – Henrik Berggrens Landet utanför (del 2) om Sveriges komplexa roll under Andra världskriget och Magnus Vesterbros praktverk om Karl XII som krigisk tyrann.
Jag vill inte gå så långt som att utropa skönlitteraturens död. Däremot verkar den, med litteraturdebatten i sidovagnen, vara på god väg mot att bli ett mysigt men på det stora hela irrelevant särintresse. Samhället byggs och formas i snabb takt runt omkring oss. Skönlitteraturen och kritiken hade kunnat vara en del av detta. I stället bråkar vi om man verkligen får skriva att en lite tråkig bok är lite tråkig.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Jag vill slippa se politikerna ”spela spelet”
LÄS MER:Bara bakåtsträvare kan vara emot elsparkcykel
LÄS MER:Rätten till liv får inte bli en kontroversiell åsikt
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
