Nästa sommar fyller den löjligt välhållne Paul McCartney 80. Musikproducenten och Beatlesfantasten Rick Rubin är 20 år yngre, men ser i gengäld ut att vara någonstans mellan jultomten och Bockstensmannen. I alla fall åldersmässigt.
LÄS MER:Recension: ”Nine perfect strangers” – Amazon Prime
Rent professionellt har Rick Rubin ett ungdomligt sinne och har jobbat med alla från Beastie Boys och Jay-Z till Johnny Cash, Justin Timberlake och Metallica. Sir Paul McCartney behöver som det brukar heta ”ingen närmare presentation”.
För att ändå understryka de båda herrarnas gedigna erfarenhet och musikhistoriska tyngd är stora delar av Disneys nya tretimmars-serie ”McCartney 3,2,1” filmad i svart-vitt. Vid ett mixerbord. På en scen. I ett stilla vakuum. Medvetet eller inte har regissören Zachary Heinzerling därmed skapat ett slags kammardrama, musikdokumentärens ”Dogville”.
LÄS MER:Recension: ”Zebrarummet” – Viaplay
Och de pratar, pratar, pratar. Om John Lennon, om Beatles och bandets låtar, om enkla ackordsföljder, takter och tonarter till förbannelse. Dessutom tuggar Paul McCartney så intensivt på sitt tuggummi att man befarar att hans höftled ska ryka. Så, nej, ”McCartney 3,2,1” är inte den piggaste musikdokumentär som har gjorts. Rätt långt därifrån.
Den gamle ex-Beatlen ser själv förvånad ut och för egen del känner jag hur musiknörden i mig dansar macarena.
Ändå fastnar jag. Ohjälpligt. Som en gös på en draglina. För detta är ”Kontrapunkt” och ”Fråga Lund” i en charmerande populärkulturell förening. Det är Björn Borg och John McEnroe i en fängslande femsetare utan vredesutbrott. Det är ett mästarmöte i tungviktsklassen. Medryckande även för mig som i livets behovspyramid jämställer Beatles med Rolling Stones och Bob Dylan, snarare än med med syre, semester och sömn.
LÄS MER:Recension: ”Erik – Nordens härskare och sjörövarkung” – Herman Lindqvist
För det är verkligen fascinerande när den storögde Rick Rubin lutar sig över mixerbordet, drar i några reglage och klär av George Harrisons ”While my guitar gently weeps” inpå bara skinnet. Med Eric Claptons gitarr som enda instrument är det en typ av låt, med fokus på Ringo Starrs trummor och Paul McCartneys smågrungiga bas en helt annan. Den gamle ex-Beatlen ser själv förvånad ut och för egen del känner jag hur musiknörden i mig dansar macarena.
Tänk att det skulle krävas en tomte-producent och en hobbit-regissör för att väcka liv i mitt Beatlesintresse.
Lite senare förklaras Bachs betydelse för ”Eleonor Rigby”, vem som inspirerade till ”Dear Prudence” och varför John Lennon så ofta var Mr Grumpy. Jag lyssnar och suger åt mig, trots att det inte är något jag har legat sömnlös över eller någonsin känt att jag behöver få svar på.
LÄS MER:Dags för ”Idol” – här är bästa rösterna från Göteborg
Kanske är de här sex 30-minuters-avsnitten om Paul McCartneys musikaliska värld bara en lömsk teaser för Disneys större och ännu mer påkostade projekt “The Beatles: Get back”. I så fall grattis! Ni har lyckats fånga mitt intresse.
Där är det ”Sagan om ringen”-regissören Peter Jackson som under flera år har gått på djupet och nu i november återvänder till ytan med en dubbelt så lång Beatlesdokumentär – närmare sex timmar med filmat råmaterial från1969.
Det låter mastigt, säger du? Bring it on, säger jag! För plötsligt har en tomteskäggig-producent och en hobbit-regissör skakat liv i mitt Beatlesintresse.
LÄS MER:”James Bond” vägrar låta barnen ärva hans pengar
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
