Det första dödsoffret blev den 58-åriga sjuksköterskan Ida Siekmann. I veckan för 60 år sedan kastade Ida madrassen från fönstret på fjärde våningen. Hon hoppade efter, men missade. Morgonen den 13 augusti 1961 hade Ida och Berlin vaknat upp till en ny gräns, en mur som raskt byggdes rätt genom staden. Idas lägenhet låg i öst. Gatan i väst.
De svenska läsare som eventuellt missade Berlinmurens bemärkelsedag för ett par veckor sedan är ursäktade. Till skillnad från i så många
I andra europeiska länder uteblev analyserna och förstasidorna här. Inte överraskande: det var samma sak den 21 augusti 2018 när den Sovjetledda ockupationen av Tjeckoslovakien fyllde 50 år.
Varför? Beror det på att det var ”länge sen”? Jämför då med mängden ledarstick och kulturdrapor som produceras om 1930-talet.
Ett svar gav journalisten Jens Christian Brandt i Dagens Nyheter redan 2004 (9/11). I en artikel med den träffande rubriken ”Festen vi missade” analyserar han den surmulna och oroliga stämning som präglade svenska diskussioner och tv-sändningar höstdagarna 1989. Brandt förklarar det mot ett narrativ, inte så lite bryggt på östtyska amsagor, om hur muren varit garant för fred och stabilitet. Influerade av kålsuparteorier om USA och vänsterkändisar som likt Angela Davis medverkade i propaganda för den ”antifascistiska skyddsvallen” hade ”neutraliteten” parkerat våra opinionsbildare i ett naivt hörn.
Att vara europé är något svensken sätter värde på. Idag misstas detta för att hitta i en Berlinstadsdel befolkad av Skövdebor eller att åka tunnelbana utan mamma och pappa i Paris.
”Det var ett eländigt tjat om kommunismen” tänker en och annan som råkat på ämnet i mina kolumner förut. Nu tror jag inte att det här minneshålet handlar om att en enda svensk redaktör saknar realsocialismen. Även om det förvisso funnits personer även i den skaran som grät när muren föll, så är min teori att folk mest inte bryr sig. Det har inte varit intressant att på djupet förstå de där decennierna. Hur det drabbade människorna och länderna. Det fanns, som Brandt påpekade, inga östeuropéer i Rapportstudion hösten 1989. Exilanterna lyste lika mycket med sin frånvaro 30 år senare när Nationalmuseum 2019 firade detta revolutionsår.
Att vara europé är något svensken sätter värde på. Idag misstas detta för att hitta i en Berlinstadsdel befolkad av Skövdebor eller att åka tunnelbana utan mamma och pappa i Paris. Samtidigt tynar kunskapen om varför centraleuropéer flydde och vad regimerna lämnade efter sig i vad som nu är EU-länder.
Vi har en grym diktatur nästgårds. Det finns massor att lära om belarusisk, och rysk, propaganda genom att studera lögnerna som Sovjetunionen spred om ”inhemsk fascism” i Tjeckoslovakien 1968. Kanske kunde bättre insikter om varför folk tog till desperata flyktmetoder då – Winfried Freudenberg, murens sista offer, störtade från en hemmabyggd luftballong den 8 mars 1989 – ge mer humanistisk förståelse för flyktingar från mer avlägsna platser idag.
Och bättre kunskap om länderna som en gång var diktaturer kunde lära oss att det faktiskt inte är särskilt enkelt att bygga demokrati på ett par decennier – ens i Europa.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Sverige har varit ett invandrarland länge
LÄS MER:90-talets DNA-dystopier har blivit verklighet
LÄS MER:Kritiken måste förhålla sig till publikens verklighet
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
