Kolonilotter i havet – i jakt på framtidens mat

De ser inte mycket ut för världen, de illgröna, slajmiga rörhinnorna. Men de kan vara framtidens mat. Och friterade ska de vara en läckerhet, lite som havets tryffel.

– Färska smakar de som hav, lite salt, säger Josefine Larsson, när hon frigör en långsmal rörhinna från pallkragen som flyter en liten bit ut i havet.

Josefin Larsson jobbar med forskning och innovation på Marint centrum i Simrishamn och tidigt i våras drog hon tillsammans med Kiviks kustråd och byalag igång försöket med havskolonilotter i det gamla skånska fiskeläget.

Än så länge är det inga stora odlingar det handlar om. Mer som en kryddträdgård.

– Vi behöver inte vattna, gödsla eller rensa ogräs, säger Jan Nilsson, ordförande i byalaget på Kivik – en ort där vattenbristen är en följetong.

Framtidens mat

Kolonilotterna i Kivik är del av en större internationell trend, där forskare och andra söker svar på vad vi ska äta i framtiden. Världens befolkning växer, odlingsytan är begränsad och av både hälso-, miljö- och klimatskäl behöver vi hitta nya sätt att odla och äta.

Runt 70 procent av jordens yta består av hav, sjöar och andra vattendrag, men bara 5–6 procent av det vi äter kommer från havet.

I Danmark finns havskolonilotter sedan flera år. Ett tusental odlare är organiserade i ett 20-tal koloniföreningar, till och med mitt inne i Köpenhamn.

Förra hösten startade Tjärnö marina laboratorium i Strömstad Sveriges första försök med marina kolonilotter. Göteborgs universitet testar inte enbart vad som kan odlas och ätas där, utan tittar även på de tillstånd som behövs. I dag är det en snårig byråkratisk historia, med många myndigheter inblandade.

– Vi ser den krångliga byråkratin som ett hinder för utveckling, säger Jan Nilsson.

På västkusten odlas framför allt blåmusslor och sockertång, som blir betydligt större än rörhinnan. Dessutom kan det salta havet användas som skafferi för ostron.

Även i Kivik görs försök med blåmusslor, som fastnar på rep som lagts ut i vattnet. Men musslorna är mindre än de som finns på västkusten.

– Östersjön har lägre salthalt, färre arter och tillväxttakten är långsammare, säger Josefin Larsson.

Lokalt engagemang

Östersjöns problem med föroreningar och övergödning gör att förutsättningarna blir speciella. De marina kolonilotterna i Kivik handlar därför lika mycket om miljön.

För byalagets del handlar engagemanget också om att hitta ett gemensamt projekt för ortsbefolkningen. I dag finns inga yrkesfiskare kvar i det lilla kustsamhället, men det finns en lång tradition av fiskerinäring.

– Jag tror att många är intresserade av att ha en odlingslott i havet. Jag har redan en lista med namn, säger Jan Nilsson.

Till hösten och vintern planeras för studiecirklar, med både teori och praktik.

– För oss är det inte minst viktigt med den pedagogiska delen, att ännu fler ska bli medvetna om problemen med Östersjön och vilka möjliga lösningar som finns.

Och till våren kan projektet förhoppningsvis växla upp, tror Josefine Larsson och Jan Nilsson. För under det första året har mycket gått ut på att testa och testa igen. Rörhinna och blåstång har odlats i Ikeakorgar, hampapåsar, nät och pallkragar av trä. Inte allt har varit lyckat.

Det finns också planer på att "förså" rörhinna för utplantering och snabbare tillväxt. Och under vintern ska föroreningshalterna undersökas, så att det inte är hälsoskadligt att äta tång och musslor från odlingen. Andra saker som ska studeras närmare är hur vinterstormarna påverkar odlingen och om blåstången, som både odlas och växer vilt, kanske gör sig bäst som gödsel. Eller det går möjligtvis att utvinna proteiner eller använda som byggmaterial?

– Förr i tiden tog bönderna häromkring tång ur havet till sina åkrar, säger Jan Nilsson.

Havet på tallriken

Men det gäller att vara försiktig med hur man brukar havet, så att inte balansen rubbas. Om man skördar för mycket blåstång, till exempel, blir tångräkorna hemlösa.

– Vi vill inte skapa en ny torskproblematik eller få in invasiva arter. Det ska vara på naturens villkor, säger Josefine Larsson.

Både hon och Jan Nilsson är övertygade om att vi kommer att äta annorlunda i framtiden, och använda havets möjligheter mer.

– Det måste vi helt enkelt, säger Josefine Larsson.

De tror att kockar har en viktig roll för att omvandla synen på ovanliga råvaror från havet till lokala specialiteter.

– Om tio år tror jag att vi kommer att använda produkter från havet på ett helt annat sätt, säger Jan Nilsson.