Jag ska vara ärlig: jag har alltid sett på ridsport med en ironisk iskyla. Jag tycker det är svårt att inte göra det när går att spegla sig i ryttarnas stövlar, fyra års träning kan förstöras av en sumobrottare i plast och hästarna heter saker som Don Juan van de Donkhoeve.
Min skepsis mot hela konceptet med att idrotta med djur fick ett Niagarafall på sin kvarn av de hemska bilder som spreds från den moderna femkampen tidigare i dag. Den gråtande tyskan Annika Schleu fick inte fart på hästen Saint Boy och började piska och ropa i desperation. Jag förstår verkligen Saint Boy som inte var beredd att ge sig i väg för att flyga över människohöga hinder då. Hade jag suttit bredvid en förare som knappt fick luft mellan tårarna precis innan hen skulle trycka på gasen hade jag också skyndsamt satt en hov på bromsen.
LÄS MER:Sverige tar guld i lagfinalen
Händelsen fick många av de ryttare som är just ryttare och inte moderna femkampare att reagera med bestörtning. Därför var det en befrielse att se att kvällens tävlingar var rena motsatsen till det. Där fanns en grundmurad respekt för när djuret inte ville (eller faktiskt behövde göra tvåan även om tidpunkten inte var optimal) och en tydlig tacksamhet när det gick som det var tänkt.
Det gick faktiskt inte att vara oberörd. Dels hade tävlingsupplägget en dramaturgisk båge som borde läras ut på journalisthögskolan, dels såg vi ett svenskt lag som är så bra att jag på fullt allvar är sugen på att spänna en sadel om midjan och på mina bara knän be Peder Fredricson hoppa upp.
Det här svenska laget hade inte rivit ett enda hinder innan lördagens hoppning. De vandrade, genom Henrik von Eckermann och King Edward, vidare på den inslagna vägen i finalens första omgång. Visst rev Malin Baryard-Johnsson och Peder Fredricson varsitt hinder – men det var en fröjd att skåda symbiosen mellan häst och homo sapiens.
Vem kom förresten på att en rivning ska ge fyra poäng? Det måste vara samma matematiska geni som styrde upp tennisens poängräkning en gång i tiden.
Nåväl. Att se ridsport på plats är något av en uppenbarelse. Djuren är gigantiska. Det är som att den största bodybuildaren på ditt lokala gym plötsligt började springa på alla fyra och hoppa över maskinerna. Fast personen i fråga är samtidigt oerhört vacker när hen gör det. För det är de här djuren. Så länge jag får se dem från en läktare 20 meter upp i luften med ett skrivbord mellan mig och dem, så tycker jag verkligen det.
LÄS MER:Alla Sveriges OS-medaljer – hittills
Omhoppningen en dramatisk dröm
Mörkret la sig över västra Tokyo när Frankrike, som sista ekipage hade chans att hoppa in i OS-historien.
Penelope Leprevost och Vancouver de Lanlore såg självklara ut när de red fram. Leprevost måste vara ättling till Jeanne d´Arc i rakt nedstigande led så gudomligt bra hon hoppar, tänkte jag en bit in i uppvisningen. Men precis som d´Arc dog ung var fransyskan i sadelns hoppning över innan hon hann säga Sacrebleu.
Så av två nypor missade hinder och en dos tveksamhet blev det omhoppning. Det var vi mot Amerikatt och nu var allt gott den där som heter Springsteen gjort i Göteborg bortglömt, hans dotter var ju en av tre på andra sidan. Först i avgörandet var Laura Kraut på Baloutinue. Det gick obehagligt snabbt. Det var oerhört bra.
King Edward, med det fullständiga namnet Edward den åttionde, genom Guds nåd kung över Sverige, Öland, Gotland och den svenska skärgården, försvarare av tron på ”något”, kejsare av alla stall, skulle föra Henrik von Eckermann härnäst.
Även de var felfria, men inte lika snabba. Den här tävlingen svängde ju som en såpopera så självklart gick nästa omgång till Sverige. När Malin Baryard–Johnsson (är det bara jag som känner att hon ÄR svensk ridsport?) flyter fram som en nysmord segway över sanden börjar min hals spännas i någon form av spasmer.
Mitt sinne kan jag förstå att de ståtliga springarna kan fördunkla för en kväll, men att min kropp bokstavligt talat skulle ryckas med hade jag inte kunnat se framför mig för några timmar sedan.
Fredricson ridsportens Ernst Kirchsteiger
Det var två ekipage kvar. McLain Ward på Contagious var sist ut för USA. Den amerikanska olympiska kommittén har behövt använda all sin diplomatiska kraft för att ens få in hästskrället i landet men nu står den där. Men står gör den inte länge, tyvärr. Innan jag hann ropa till huvuddomaren att även hästar kan få covid hade USA passerat mållinjen. Under 40 sekunder tog det.
Nu var All In tvungen att göra skäl för varenda liten bokstav i sitt namn. Inte en hov fick sättas fel. Inte ett hinder fick röras. Tur då att Peder Fredricson är lite av svensk ridsports Ernst Kirchsteiger. Han har ett närmast obehaglig lugn som skriker inre frid i ansiktet på dig och ett leende som för kvinnor som sedan länge passerat klimakteriet tillbaka till könsmogenhet – men framförallt har han en jäkligt hög lägstanivå.
Det behövdes mer än så för att klå jänkarna. Det behövdes en jäkligt hög högstanivå hela tiden. Men som Ernst plötsligt får en hall att leva med ett ljus som doftar dromedar drog Peder Fredricson fram precis det som behövdes.
När det sista svenska ekipaget flög genom körsbärsskogen tänkte jag på Nangijala. Där i luften uppe på en 15-årig hingst verkade tiden vara ung och frisk och god, som det var både lätt och enkelt att leva i.
Åtminstone som svensk.
