Jag skriver detta i skuggan av en betongbalk i dansk sjösten – stenarna liknar de gulbruna nere på stranden – flankerad av decimetertjocka prefabelement som räfflats, krattats, och sedan vitmålats för att ge släpljuset lite att leka med, de täta ränderna snackar med de omgivande trädstammarna. Jag befinner mig i Hasle Ferieby på Bornholm, ett sovjetbrutalistiskt semesterreservat från 1974.
På andra sidan det plankiga insynsskyddet hör jag Buddha. Han flåsar i värmen. Buddha som är grannens bostonterrier och som bor här med sin husse och matte. Men aldrig mer än åtta månader om året, bara någon vecka då och då mellan 1 mars och 31 oktober. För så lyder reglerna. Dessa 72 moduler, alla fullkomligt identiska, sex meter breda och tre meter höga, fördelade på sex 80-meterslängor, är nämligen kategoriserade som ”sommerhus”. Förbjudna att bo i permanent. I motsats till bostadshusen i intilliggande Hasle By, ett fiskesamhälle från 1200-talet med små knotiga korsvirkeshus, gula-vita-röda-turkosa, som alla är ”helårsboliger”, förbjudna att inte bo i permanent. Du måste uppehålla dig där minst 180 dagar om året, annars knackar kommunen på dörren. Allt enligt den så kallade ”bopælspligten”.
Innan jag tog Bornholmsfärjan hit spenderade jag två veckor i ett annat fiskesamhälle från 1200-talet, på Marstrand, min barndomsö. Marstrand som hade 400 bofasta när jag flyttade dit för 50 år sedan och över 1500 för 100 år sedan. Lika många som Hasle By har idag.
Numera har Marstrandsön knappt 200 invånare, enligt flera av mina Marstrandsbekanta.
Då, när vi var nya på ön, fanns post och bank (två stycken) och apotek och läkarmottagning och tandläkare och bokhandel och bageri och fruktochgrönthandlare och blomsteraffär och systembolag och två mataffärer (båda med hemkörning). Idag finns bara en mataffär kvar (och ingen hemkörning). Plus biblioteket förstås, där min mamma jobbade, som nu varit ”covidstängt” så länge att man undrar om kommunledningen i Kungälv överhuvudtaget tänkt sig att öppna det igen.
Med ”bopælspligten” skulle alla de där problemen vara lösta. Avfolkningen skulle stoppas.
En spökstad. Till skillnad från Hasle som kanske inte ska framställas som sprittande, men som ändå kan uppvisa en grundläggande service. Tack vare sitt befolkningsunderlag. Tack vare ”bopælspligten”.
Tänk om Marstrand kunde ha något liknande! Samhället behöver fler permanentboende, det säger alla kommunens analyser, men hur ser strategin ut? Man planspränger bergen på Koön. Flerbostadshus byggs. Jag undrar, på vilket sätt gör det Marstrandsön mer levande, det är ju de där hålögda villorna som måste befolkas. Och förresten, vad är det som hindrar sommargäster från att köpa även de nybyggda bostäderna? Och är det verkligen gnejs i grus vi vill se i skärgården, en hårdexploatering av den känsliga kustmiljön?
Med ”bopælspligten” skulle alla de där problemen vara lösta. Avfolkningen skulle stoppas. Liksom prisstegringen som idag gör det omöjligt för normalinkomsttagare att köpa hus i skärgården. Och när husen som en gång byggdes för åretruntboende faktiskt också används som åretruntboende, då minskar behovet av sådana där krasch-boom-bang-exploateringar som på Koön.
Bättre att bygga något i stil med detta, tänker jag och ser mig om; en renodlad semesterby, boendemoduler i piccolostorlek, inkilade i landskapet med minsta möjliga åverkan. Någon stor arkitektur rör det sig inte om, men när Buddha och jag reser hem imorgon, och nya badgäster flyttar in, då lunkar livet i Hasle By vidare som om ingenting hänt.
Läs mer av Mark Isitt:
LÄS MER:Nya hus i gammal stil är som att leka Albert & Herbert
LÄS MER:Hur ska alla dessa kontor hyras ut?
LÄS MER:Vem kommer vilja mysa vid Göteborgs nya skrapor?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
