Desintegrationståget har lämnat stationen i Bryssel och kommer att leda till oreda. Till sammanbrott för demokratier i Europas periferi. Till sönderfall i existerande medlemsstater. Och till vidgade klyftor mellan europeiska länder. Den utlösande faktorn är flyktingkrisen som gör att vi står inför helt andra frågeställningar än 1989.
Ungefär så kan utgångspunkten för den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs långessä ”Efter Europa” beskrivas. Föga förvånande för den som har följt nyheterna på senare år – oddsen talar ju inte direkt för EU.
Tack och lov är Efter Europa lika intellektuellt stimulerande som dess premiss är deprimerande. Krastev svingar sig från tankar om den meritokratiska samhällssynens kris till konflikten mellan krympande arbetarklass och den akademiska klassen och hur populistiska folkomröstningar kan utlösa ett europeiskt självmord. Man förstår varför New York Times och The Guardian numera anlitar bulgaren: han är lika vig med kulturella referenser – 1800-talets etniska mosaik i Centraleuropa är ”som en expressionistisk målning av Oskar Kokoschka” – som med opinionsundersökningar.
LÄS MER: Tjeckiskt drama i det tysta
Stundtals lockar han till motvilligt skratt. Krastev, som forskar i proteströrelser, gör en jämförelse mellan bergsklättrare och varför unga EU-vänliga grupper misslyckas. Liksom ny teknik har gjort att oerfarna klättrare flockas till Mount Everest (och dör) så har sociala medier möjliggjort en aktivism som peakar för tidigt. Rörelserna fastnar i det negativa eftersom de inte behöver utveckla representationsförmåga. De kommer bli ihågkomna för ”konspirationsteorierna snarare än de politiska skrifterna”.
Men det är Krastevs stöd mot de centraleuropeiska erfarenheterna som gör Efter Europa oumbärlig. Vi med en fot i trakten har länge påpekat hur allvarligt kunskapsunderskottet om dessa länder är. 160 korta sidor åtgärdar inte den saken, men de öppnar för insikter som behövs i den svenska debatten.
”Historien är viktig i Central- och Östeuropa” skriver Krastev med vad som kunde vara en klyscha. Men han visar hur dessa tidigare mångetniska samhällen under 1900-talet blev till några av världens mest homogena. Det var fördrivningen och utrensningen av judar och tyskar som möjliggjorde framväxten av en nationell medelklass i Centraleuropa.
Dagens Bulgarien har istället så stor utflyttning att det tolkas som ett existentiellt hot mot nationens överlevnad. Omkring tio procent av befolkningen, de flesta mellan 25 och 55 år gamla (inklusive landets toppstudenter), har utvandrat det senaste kvartsseklet.
Det gör att ”mångkultur” och flyktingar ger en skrämselhicka i Warszawa, Prag och Sofia som är svår att förstå i Stockholm. Till det kommer diktaturer och postkommunism som har skapat cynism och vackert väder-demokratier där de politiska eliterna saknar djupare engagemang för liberala värden.
LÄS MER: Varför så tyst om de största problemen?
Flyktingkrisen har därmed tydliggjort att halva Europa betraktar värden som EU bygger på som ett hot, medan många i väst ser dessa som kärnan i den europeiska identiteten. Och även om Krastev inte ger svar på hur detta ska lösas, så börjar han rita en vägkarta. På den punkten kan Efter Europa läsas i dialog med Slavoj Žižeks bok Against the double blackmail där den slovenske filosofen efterlyser en gemensam etisk ståndpunkt inför framtida migration. För utan att förstå de stater som visat sig ”osolidariska” i krisen är det omöjligt att integrera Europa.
Men jag läser inte utan invändningar. Likt många andra är Krastev väl förtjust i den brittiske journalisten David Goodharts trubbiga tes om ”någonstansare och varsomhelstare”. Visst finns det idag många rörliga människor – ”varsomhelstare” – men antagandet att de därför saknar lokal förankring är förhastat.
Dessutom finns mer att säga om den centraleuropeiska synen på EU:s värderingar: Bryssel har ofta blundat för den postkommunistiska maffians korruption och vanskötsel. Inte minst när de trampat på kvarvarande minoriteter. Vad signalerar det om vikten av värden?
Framförallt är utvecklingen nästan för hastig för den här sortens publikationer. Efter Europa är skriven innan ”ödesvalen” 2017. Men Marine Le Pen blev inte fransk president. Geert Wilders styr inte Nederländerna. På blott ett år har det däremot till blivit tydligt att även Kina nosar i periferin. Tillsammans med Ryssland kan investeringar i Serbien och andra tänkbara medlemsländer utgöra lockelser som stoppar EU-reformer. Eller triggar ett ryskt bakslag mot vad de ser som europeiska aspirationer i sin inflytelsesfär.
Dessa geopolitiska hot gör inte avtryck i boken. Men Krastev har förstås redan skrivit om dem i The Guardian. Så läs Efter Europa. Och i väntan på nästa överblickande essä föreslår jag att ni börjar följa denna strålande skribent – och vidgar förståelsen för hela Europa.
