Recension: ”Schack under vulkanen” av Håkan Nesser

LÄS MER:Håkan Nesser får hederspris på Bokmässan

Det för oss dinosaurier oemotståndliga omslaget med en skrivmaskin kan knappast misstolkas; här väntar en roman om en roman i någon form. Men det räcker inte, visar det sig när man börjar läsa ”Schack under vulkanen”. Vi har en författare (Håkan Nesser) som skriver om en författare (Franz J Lunde) som i sin tur skriver om en författare (John Leander Franzén) och det är ett metakalas av sällan skådat slag. Inledningsvis pendlar berättelsen mellan ”verkligheten”, där vi följer Lundes kamp med författandet och vardagen där han ska ut och prata om sina böcker, och ”dikten” som består av Lundes kortroman ”En skriftställares sista dagar och död”. Ganska snart inser man att Lundes liv inte är helt olikt hans påhittade karaktärs och det är en utmaning att hålla isär dessa parallella och likartade skeenden, till och med för Lunde själv – som ju faktiskt också är fiktiv om man ska vara petig.

Jag misstänker att Håkan Nesser haft väldigt roligt när han skrivit ”Schack under vulkanen”.

Det är egentligen först när Lunde landar i Kymlinge och den pålitlige kommissarie Gunnar Barbarotti gör entré som man känner fast mark under fötterna. Kriminalromanernas tryggaste polis dras aningen motvilligt in i författarvärlden där en okänd person verkar vara ute efter både Lunde och ett par andra kolleger.

LÄS MER:Njutning för språknördar

Det är svårt att säga mycket om intrigen utan att avslöja avgörande detaljer, men den har onekligen finess och bjuder också på en underhållande inblick i förlagsvärlden. Jag misstänker att Håkan Nesser haft väldigt roligt när han skrivit ”Schack under vulkanen”, vilket anas särskilt i scener och tankar som rör sig kring författarens vardag i allmänhet och publika framträdanden i synnerhet. Som när han låter en poet som skrivit ”Arton samtal med en häst om jag hade någon” analysera kvällen: ”Det är förstås trevligt med denna bekräftelse, även om jag vet att folk köper i stort sett vad som helst i samband med Bokens dagar. En berusad kollega påstod en gång att han sålt över femtio exemplar av sin bok om daggmaskar efter ett lyckat framförande i Örebro.” Eller när Barbarotti och hans arbetskamrater diskuterar det aktuella fallet: ”Vem fan bryr sig om en försvunnen författare dessa dagar? Det är väl förresten inte många som bryr sig om icke försvunna författare heller?”

Efter sju böcker lyckas han fortfarande vara intressant i sin roll som den eftertänksamme kommissarien med rätt att vara grinig.

Mer nesserskt än så blir det inte och när det gäller underfundigheter har denna författare (alltså den högst verklige Håkan Nesser) en alldeles egen röst. Den kommer inte sällan fram genom Barbarottis funderingar och då helst i konversation med kärleken och kollegan Eva Backman. Deras dialoger är, precis som i tidigare romaner, på gränsen till välregisserade små skådespel som om de stod på en scen inför en publik. Vilket de förvisso gör, med Nesser som viskar smarta repliker och roat för berättelsen framåt. För övrigt är det i stort sett omöjligt att inte tycka om Gunnar Barbarotti som är snäll utan att vara tråkig och påfallande levande utan att vara verklig. Efter sju böcker lyckas han fortfarande vara intressant i sin roll som den eftertänksamme kommissarien med rätt att vara grinig. Dessutom kan han vara genuint lycklig och drabbande vemodig i samma andetag, vilket är lika befriande som det är trovärdigt. Tänk känslan vid en skolavslutning om du har svårt att hitta din inre Barbarotti.

LÄS MER:Nessers nya deckare handlar om åldrande

För alla som bryr sig om semikolon är Håkan Nesser en författare att räkna med. Hans romaner är alltid spännande från start; var har han placerat det första? Det dröjer aldrig länge och i ”Schack under vulkanen” sitter det som en smäck redan i andra meningen. Klart godkänt.

Maria Näslund

kultur@gp.se