Om skribenten:
Lars Henriksson jobbar på Volvo som metallarbetare och är ansvarig utgivare för personalbladet Kvasten. Han engagerar sig även i organisationen Socialistisk Politik och är medlem i Vänsterpartiet.
Nej, det är inte någon ”tunn blå linje” som skyddar oss från kaos och allas krig mot alla. Bilden är ett politiskt påhitt som populariserades på 50-talet av William H. Parker, ökänd chef för Los Angeles poliskår, vars korruption, rasism och våldsbenägenhet gått till historien, bland annat i James Ellroys verklighetsnära Los Angeles-deckare.
LÄS MER:Här är GP kulturs sommarkrönikörer 2021!
När begreppet nu sprids i Sverige genom tv-serien med samma namn och i sociala media krokar den bara alltför väl i en kriminaldebatt som mindre handlar om att lösa verkliga problem och mer om att förespråka hårdast straff, flest poliser eller till och med militära insatser. För att inte tala om de rent imbecilla resonemang som bygger på att Sverige skulle försvinna från den internationella drogekonomin om bara alla i Biskopsgården hade svenska efternamn.
Jag bodde själv i Tynnered när 90-talsnedskärningarna drog över förorterna och tillsammans med politiskt sanktionerad massarbetslöshet lämnade sociala kalhyggen efter sig.
När däremot poliser på basplanet kommer till tals är det oftast kloka ord, de vet att det bara är i Clintanfilmer brott bekämpas med tuffa repliker och magnumrevolvrar. Att avväpna knarkhandlare och deras springpojkar är polisens jobb. Att hindra nya händer från att gripa vapnen är vårt gemensamma ansvar och då är de politiska panikmånglarnas bild av ett samhälle som kurar ihop sig bakom en bräckligt blå försvarslinje direkt skadlig. Den förstärker en osund självbild bland poliser och drar blicken från de materiella grundorsakerna till den brottslighet som förpestar redan svårt prövade stadsdelar.
LÄS MER:Recension: ”Tunna blå linjen” – SVT
Jag bodde själv i Tynnered när 90-talsnedskärningarna drog över förorterna och tillsammans med politiskt sanktionerad massarbetslöshet lämnade sociala kalhyggen efter sig. Samtidigt var arbetsgivarnas Satsa på dig själv-kampanjer självgående, skolan började prata om entreprenörskap och en generation av Blondinbella-wannabes växte upp i välbärgade områden. Respekt i samhället blev liktydigt med synlig rikedom, även för dem som aldrig skulle ärva någon förmögenhet och varken kunde hoppas på ett välavlönat jobb eller ens skumraskaffärer i pensionsbranschen. En perfekt rekryteringsmiljö för kriminella småentreprenörer.
Även om kriminaliteten i Sverige inte går att jämföra med brottsindustri som stundtals behärskat Sicilien, Neapel eller delar av Mexiko finns en viktig erfarenheter därifrån att lära sig av, nämligen att brottslighetens rottrådar mest effektivt kan kapas av dem som har mest att vinna på det: de som lever där. Det är när de gjort organiserat motstånd som parasitära grupper kunnat svältas ut och de som är i riskzonen hållas kvar i gemenskapen. I det arbetet behövs allt som stärker samhällsväven och ökar människors förtroende för varandra, från idrottsföreningar och föräldranätverk till hyresgästorganisationer och ömsesidigt stöd av olika slag. Men också ett pålitligt samhälle runtomkring, med välfärdsinstitutioner som inte ständigt hotas av nedskärningar och inte kan gå i konkurs. Där vårdcentraler och skolor har hälsa och utbildning som enda uppgift, inte att avkastning åt ägarna. Där alla kan räkna med att få ett arbete och där arbetet värderas högre än spekulation och brott.
Kort sagt, ett samhälle som det är mer attraktivt att bidra till än att parasitera på.
Läs mer av Lars Henriksson:
LÄS MER:Vi är fler än någonsin som arbetar med våra kroppar
LÄS MER:Skolstrejkerna för klimatet behöver bli riktiga strejker
LÄS MER:Recension: ”Perspektiv” av Pehr G Gyllenhammar
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
