Här sitter jag, stel som en pinne och knappar känslolöst på tangentbordet. Jag har precis sett ännu ett simlopp som slutar svenskt lagom. En femteplats för Sarah Sjöström. Det går inte att vara superbesviken över – efter hennes vår. Det går heller inte att vara särskilt glad – med hennes potential. Jag har inte särskilt mycket känslor alls. Och det är så jag har lärt mig att man ska vara som journalist. Analytisk, objektiv och om inte känslokall så definitivt inte känslostyrd.
Två meter till vänster om mig gråter en australiensisk kommentator hejdlöst. Han ser lika andfådd ut som simmarna som precis maxat varenda muskel i sin kropp i poolen. Bröstet hävs upp och ner under hans ljusblå piké. När Emma McKeon, vars insats på 100 meter fritt är det som orsakat min kollegas känslostorm, slänger en blick upp mot pressläktaren börjar han skutta som om han dansar runt midsommarstången. Han vecklar ut en australiensisk flagga och ögonen glittrar till när han får en vink av den nyblivna guldmedaljören McKeon.
LÄS MER:GP sammanfattar OS-dagen 29 juli
Han snyter sig och torkar näsan som fortsätter rinna. Och sedan börjar han le.
Det är väldigt lätt att fnysa åt hans fasoner. Hejarklacksjournalistik! Hur ska han kunna vara kritisk när någon misslyckas fatalt?
Men sport är ju känslor. Det betyder saker. Det är livsöden och kamratskap. Nationell stolthet och storpolitik. Ibland är återhållsamhet lämpligt. Ibland är det precis tvärtom.
Jag vill också känna tårkanalen fyllas av obotlig optimism. Jag vill se mina håriga armar resa ragg. Jag vill höra mig ropa rakt ut.
Det har funnits väldigt få (läs inga) svenska anledningar att göra det hittills. Sverige ligger sist i medaljtabellen. Bermuda, Kosovo och Fiji är före oss. Vart är det här på väg?
LÄS MER:Kan gå hur långt som helst
Damlandslagen har potentialen, men det dröjer innan finalerna vankas för dem. Daniel Ståhl kvalkastade som en robot, men han är lite för stor favorit för att jag ska sköljas med. Armand Duplantis är som vandrande reklampelare svår att koppla an till.
Det var ju här, i poolen, Sarah Sjöström skulle släppa min gard. Att halka på en isfläck är så vardagligt vanligt att vem som helst kan identifiera sig med det. Att därifrån resa sig och ta en OS-medalj är för stort för att inte ryckas med.
LÄS MER:OS-bubblan har spruckit
Nu blev det inte så. Och jag sitter här med samma gravallvar som om det vore en extrainsatt Uutiset jag precis har sett och inte en OS-final.
En halvtimme efter Emma McKeons guld ler fortfarande australiensaren bredvid mig brett. Kommer jag nånsin få känna som han gör?
