De olympiska spelen har en historik av att se om sitt eget hus före alla andra. De allra första spelen var på väg att gå i stöpet när den utblottade grekiska organisationen ville sätta stopp. Ett sent, närmast gudomligt, stöd från den grekiska kungafamiljen löste biffen den gången. I år har ”den olympiska rörelsen” använt idrottarna som medel för sin sak. Spelen hålls för dem, som kämpat så väl, säger IOK och ser samtidigt dollartecknen från de amerikanska tv-bolagen rulla ner i fickorna. Det är miljarder och stolthet på spel och då kommer lätt skygglapparna på.
Invigningsceremonin var såklart en sällan skådad show av färger, fyrverkerier och symmetrisk dans – men någon fest var det inte. Det var fler på innerplanen än på läktarna och atleterna (de som inte tittade ner i sin mobilskärm) hade inte många andra än kejsare Naruhito, premiärminister Suga, OS-chef Hashimoto och IOK-bossen Bach att vinka till.
Demonstrationer utanför
Utanför Olympiastadion hördes slagord som stundtals överröstade den klassiska musiken.
”Stoppa OS! Stoppa invigningen!” och betydligt grövre ramsor än så får man förmoda.
Det går inte att showa bort allvarligheten i den situation som råder. En klar majoritet av japanerna har i åtskilliga opinionsundersökningar gjort klart att de inte vill ha hit spelen.
På mediebussarna är trängseln som på Polhemsplatsen 16.15. Jag står med armhålan i en serbs ansikte. Jag har en amerikansk doktor i knäet. Om inte en sådan här plats blandar virusvarianter så vet jag inte vad.
Som Processen
Antalet positiva fall med koppling till OS närmar sig 100. Säkerhetsprocessen är rigorös. Dagliga tester, feberscanning och ingen kontakt mer än genom bussfönstren med de invånare som hela skiten ska vara bra för. Någon jämförde det med att bli plötsligt nedsänkt mitt i Franz Kafkas Processen. Det är inte långt därifrån.
Samtidigt är rädslan med stor sannolikhet större än den verkliga risken. Frågan är väl om det spelar någon roll? Om 100 miljoner japaner inte vill ha oss här är det inte faktiska siffror, oavsett om det handlar om tappade tv-miljarder eller antalet positiva fall, som borde få styra. De olympiska spelen vilar på en skenhelig tron av demokrati och frihet och illustrerar beklagligt väl vad som är fel med vår värld.
– Vi vill visa all vår uppskattning och tacksamhet till det japanska folket, sa Thomas Bach från talarstolen och det klingade faktiskt lika falskt när han sa det på japanska.
Här flygs människor in från hela världen för ett evenemang som har blivit så stort att snart inget land, ingen stad klarar av att arrangera det utan att få statsbudgeten att se ut som en schweizerost.
Ringer det några klockor? En ekonomi som måste växa för att överleva? En värld som måste ätas upp inifrån för att föda de som bor på ytan? Rävsaxen de olympiska spelen sitter i sitter vi alla i. Folket eller flosen? OS valde flosen.
Om tre år och tre dagar startar det trettionde sommarspelen i Paris. Till den invigningen önskar jag mig en sak: En trettionde och sista artikel i det avtal som bär stadens namn. Det behövs bara en mening.
Inga fler pandemiska spel.
