När medierapporteringen har gått vidare till nästa stora händelse och uppdateringarna i sociala medier har blivit färre dyker de upp, de konstnärliga försöken att tolka och förstå mänsklighetens stora trauman. Händelserna i Norge den 22 juli 2011 har skildrats av både överlevare och konstnärer utan personlig relation till terrordådet – men kan vem som helst göra anspråk på kollektiva sår?
Carl Javérs första instinkt var att det går inte att skildra – sedan tog viljan att berätta över. Med "Rekonstruktion Utøya" ville han närma sig timmarna på ön på de överlevandes villkor. Dokumentären föddes ur känslan av att någonting skavde kring terrorattacken.
– Det handlade om den enorma uppmärksamhet terroristen fick och hans förtur att definiera vad det här var. Jag kände ett behov av att vända på det och låta överlevarna vara de som bar historien, säger han.
I dokumentären återger fyra ungdomar sina minnen från ön i smärtsam detalj. I en svart studio använder de vit tejp för att markera stigar de sprang och klippskrevor där de gömde sig från terroristen. Utifrån deras berättelser rekonstrueras händelserna av en grupp unga skådespelare.
Carl Javér talar om kraften i vittnesmålet och vårt kollektiva ansvar att bevara svåra och politiskt viktiga händelser för framtiden. Rekonstruktionsformen blev hans metod att göra det på ett sätt som han beskriver som psykologiskt säkert.
– Metoden var en förutsättning för mig att kunna skildra det här. Studion blev ett rum där vi kunde gå in i detta tillsammans, men vi kunde också lämna rummet.
Starka protester
Det är inte alla försök att närma sig terrordådet med hjälp av kultur som har mötts av entusiasm. Den svenske konstnären Jonas Dahlbergs verk "Memory wound" var tänkt som ett minnesmärke i Tyrifjorden utanför Utøya. Efter starka protester från grannarna skrotades förslaget.
Svårigheterna att enas kring ett monument är även upprinnelsen till 22 juli senteret i Oslo.
– Det kom till i vakuumet av den minnesplats som inte fanns. Det önskades en minnesplats men man fick inte till det, säger Julie R Owe, rådgivare på centret.
I "Rekonstruktion Utøya" regisserar överlevarna de ungdomar som iscensätter deras minnen och blir på så vis medskapare till berättelsen. I den jubileumsutställning som visas på 22 juli senteret bjuds besökare in att dela sina tankar om händelserna. En utmaning med att göra utställningar kring ett nationellt trauma är just att människor är berörda på olika sätt, menar Owe.
– Nästan alla norrmän har en personlig upplevelse av den dagen. Vissa är överlevare, andra anhöriga, vissa barn, andra vuxna – de flesta är inte direkt berörda men känner sig berörda. Det är en svår process att möta både det individuella och det kollektiva.
Centret öppnade 2015 i Høyblokka, den byggnad i Oslos regeringskvarter där Anders Behring Breivik placerade en bomb som dödade åtta personer.
I Høyblokka var utställningen starkt präglad av platsen, besökare kunde se resterna av bombbilen och en video från övervakningskameror som fångat explosionen. När regeringsbyggnaden började rustas upp flyttades centret till en byggnad i närheten, där blir det kvar i ytterligare några år.
Skräckexempel
Julie R Owe är i grunden positiv till att den 22 juli skildras på olika sätt, men tycker att det är viktigt att komma ihåg att varje verk är just en eller några personers berättelse, och att skilja på fiktion och fakta.
– Jag har hört skräckexempel om Förintelsen där lärare sätter på en spelfilm och klappar sig på axeln. Man kan visa en film, men man måste också sätta den i en kontext och prata om allt som inte ryms i filmen.
Att den 22 juli har kommit att handla så mycket om just Utøya i medier och kulturskildringar tycker hon kan vara problematiskt.
– Jag ser att regeringskvarteret ofta glöms bort, men det är viktigt. Dels för att åtta människor dog där, dels för att om vi glömmer regeringskvarteret så förstår vi mindre av terroristens symboltänk. Det är enormt symboliskt när hjärtat av demokratin angrips.
Fakta: Fler 22 juli-skildringar i kulturen
FIlm/Tv
"Utøya 22 Juli" – Erik Poppes filmatisering om händelserna på ön. Filmen spelades in i en enda tagning, där lägerdeltagaren Kaja (Andrea Berntzen) desperat söker efter sin försvunna syster. De flesta rollfigurerna i filmen är fiktiva.
"22 july" – Netflixproducerad film, regisserad av Paul Greengrass. Filmen följer bombningen av regeringskvarteret, massmorden på Utøya och efterföljande rättegång. Baserad på boken "En av oss – en berättelse om Norge" av Åsne Seierstad.
"Generation Utøya" – Norsk dokumentärfilm som följer fyra kvinnliga överlevare som trots sina trauman valt att fortsätta det politiska arbetet.
"Utøya – aldrig glömma, aldrig tiga" – SVT-dokumentär där Carina Bergfeldt återbesöker överlevare och föräldrar hon träffade efter attentatet 2011 när hon var där i egenskap av reporter för Aftonbladet.
Konst
"Efter 22 juli" – Ett minnesmärke som nu, efter många turer, byggs. Det består av 77 bronspelare i en bågformation – en pelare för varje människoliv. Det är placerat vid Utøykaia, platsen där båten MS Thorbjørn, som förbinder fastlandet med Utøya, lägger an. Det försenade minnesmärket, som tagits fram av arkitektkontoret Manthey Kula, beräknas bli klart under 2022.
Litteratur
"En av oss – en berättelse om Norge" – Åsne Seierstad skriver om mannen som dödade sammanlagt 77 personer, men följer också lägerbesökarna på Utøya.
"Året utan sommar – berättelser från Utøya" – Författaren Erika Fatland, vars egen familj också drabbades av terrordådet, besöker överlevande och anhöriga efter attacken.
"Jag lever, pappa" – Överlevaren Siri Sönstelie och föräldern Erik Sönstelie ger två olika perspektiv från terrordådet i Norge.
"Din kamp er min kamp" – En självbiografisk bok av politikern Kamzy Gunaratnam som berättar om familjens flykt från krigets Sri Lanka, klassresan och vägen in i politiken – och om att vara Utøya-överlevare.
"Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle: 10 år efter Utøya" – Politikern Ali Esbati var den ende svensken på Utøya den 22 juli 2011. Den nyutkomna boken har han tillägnat sin dotter.