Behöver en redaktör. Luce skriver om sitt eget liv och karriär, automatisering, personlig integritet, nationellt självbestämmande, eliten mot folket, ett hypotetiskt framtidsscenario där Trump krigar med Kina, istället för att stanna upp och diskutera den statisitik som ligger till grund för boken.
Behöver en redaktör. Luce skriver om sitt eget liv och karriär, automatisering, personlig integritet, nationellt självbestämmande, eliten mot folket, ett hypotetiskt framtidsscenario där Trump krigar med Kina, istället för att stanna upp och diskutera den statisitik som ligger till grund för boken. Bild: Luca Bruno

Spretigt om hoten mot den liberala demokratin

Populism beskrivs omväxlande som ett hot mot demokratin och som en vitamininjektion. Henrik Dahlquist, statsvetare vid Oxford University, har läst Edward Luces senaste bok som ser populismen som det största hotet mot den västerländska demokratin.

ANNONS
|

Är inte populism egentligen en plädering för folkets reella makt? Det frågar sig Göteborgs stadsteater som på lördag anordnar ett panelsamtal i ämnet. Två av de medverkande, Åsa Linderborg och Göran Greider, vill lyfta det positiva med populismen. I beskrivningen till boken Allt är möjligt: en bok om populism (Natur och Kultur) som de gemensamt utkommer med senare i vår får vi veta att författarna vill ”ta fram det friska som trots allt finns i den folkliga reaktionen mot de senaste tre decenniernas hämningslösa kapitalism”.

LÄS MER: Henrik Dahlquist - Skyll inte på identitetspolitiken

På andra håll beskrivs populismen i mindre positiva ordalag. Edward Luce, till vardags tidningen Financial Times Washingtonkorrespondent, menar precis som Linderborg och Greider att populismen ska förstås som en reaktion på de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. I boken The retreat of western liberalism argumenterar Luce för att förklaringen går att hitta i den ojämna tillväxttakten, och den utbredda hopplösheten som följt i dess spår. Men i stället för att se rörelserna som friskhetstecken tolkar han dem som sjukdomssymptom. Luce menar att populisterna vill göra sig av med pluralismen, offra globaliseringens vinster för att skydda arbeten som redan har försvunnit, och – framförallt – riva ned den liberala demokratins själva fundament. Man ifrågasätter demokratiska spelregler, grundläggande rättigheter, och lagstyret. I stället ska den oinskränkta folkviljan råda. Luce argumenterar för att populistiska premiärministrar och presidenter gör en lösning av den liberala demokratins problem omöjlig: det brinner, och ”vi har satt pyromaner att bestämma över brandkåren”.

ANNONS

Det här betyder enligt Luce att vi än så länge bara har sett början på den västerländska demokratins problem. Populismen, tillsammans med ett stort antal andra samhällsförändringar både i väst och på andra platser, gör att det öppna liberala systemet som vi känner det är hotat. Särskilt vaksamma ska vi vara på Kinas utveckling. Luce pekar på att Kinas snabba utvecklingstakt de senaste åren visar att det går att kombinera tillväxt med ett auktoritärt politiskt system. Slutsatsen är att det inte längre är självklart för länder utanför väst att välja liberalismen. Analysen är materialistisk, den västerländska demokratin har varit populär för att den skapat tillväxt, och när den nu inte längre är uppenbart bäst på att göra det framstår andra alternativ som mer attraktiva.

Den första delen är en lång uppräkning av statistik, som mest liknar trötta partyanekdoter

Luces förra bok, Time to start thinking, lyckades förutspå många av de problem som USA nu står inför: medelklassens växande förbittring, den invandringsfientliga retoriken,och det allt hätskare samtalsklimatet. Nu tror man att den senaste boken också kan ge en bild av vad som lurar runt hörnet. Luce har hyllats för att han ger en precis och insiktsfull bild av tillståndet för den liberala demokratin. Ansatsen är utan tvekan ambitiös – målet tycks vara att ge en fullständig diagnos av tillståndet i världen i dag.

ANNONS

Boken hade mått bra av ett strängare redaktörskap. Luces vilja att verkligen drämma in så många av västvärldens problem som möjligt resulterar i en spretighet som gör det svårt att få en överblick av vad som faktiskt är det stora hotet. Den första delen är en lång uppräkning av statistik, som mest liknar trötta partyanekdoter. Visste du till exempel att det nu i amerikanska storstäder krävs 101 arbetstimmar för medianarbetaren för att betala medianhyran medan det 1950 bara krävdes 45, eller att Kinas ekonomi 2050 kommer att vara dubbelt så stor som USA:s?

LÄS MER: Tala inte om populism - tala om makt

I stället för att stanna upp och diskutera siffrorna följer andra genomgångar i en rasande fart. Luce skriver om sitt eget liv och karriär, automatisering, personlig integritet, nationellt självbestämmande, eliten mot folket, ett hypotetiskt framtidsscenario där Trump krigar med Kina, Watergateskandalen, överstatliga institutioner, och den franska författaren Didier Eribons känslor kring att människor i hans uppväxtkvarter nu sympatiserar med Nationella fronten i stället för kommunistpartiet. Det är spännande, på det sättet att man aldrig vet var det kommer att sluta. Luce kan inleda ett stycke med att förstå den amerikanska opiatepidemin genom sociologen Émile Durkheim, fortsätta med en jämförelse av det nuvarande amerikanska politiska samtalsklimatet och de Tocquevilles bild av 1800-talets dito, och avsluta med en hyllning av Adam Smiths idéer om mellanmänsklig tillit. Trots den enorma bredden skriver Luce att klimatförändringarna inte omfattas av bokens syfte. Det är förvånande för en bok som i så stor utsträckning handlar om tillväxt.

ANNONS

Det liberala systemet som vi känner det är hotat. Edward Luce är bara inte så bra på att kommunicera det.

Den pessimistiska tesen är förstås värd att ta på allvar, oavsett om man ser populismen som en frisk fläkt eller en sjukdom. Det liberala systemet som vi känner det är hotat. Edward Luce är bara inte så bra på att kommunicera det. Men nu vet jag åtminstone att det finns trettiofyratusen obebodda lägenheter i New York och att Luce åkte till Berlin när muren föll, festade, och tog med sig en sten.

ANNONS