studio hpksm
FOTO Per Wahlberg
studio hpksm FOTO Per Wahlberg Bild: PER WAHLBERG

Powerballadkväll utan sorger

En klubb som pressar ballader i fyra timmar låter vulgärt, men Jonathan Bengtsson har en sorglöst ovärdig kväll i källaren på Storgatan.

ANNONS
|

Att göra motstånd är meningslöst. De första sekunderna av I Wanna Know What Love is tar sig ut i den trånga källarlokalen. Dags att kavla upp skjortärmarna, anropa struphuvudet och dra skam över släktnamnet igen. Om ett ögonblick ska alla sjunga.

Det är fredag, powerballadkväll på Studio HKPSM och söker du värdighet får du gå nån annanstans.

En klubb som pressar ballader i fyra timmar låter vulgärt. Som ännu ett bevis över en samtid där bildningsnivån är i förfall, där du utan att fråntas ditt pass och dina rättigheter kan påstå att Max Martin är ett geni och Celine Dion en feministisk ikon. En balladkväll gör också våld på en av dj-yrkets äldsta traditioner: Att spela häftig musik alla egentligen hatar. Var ligger coolheten i att dra igång Carrie efter Wind of Change? Ingenstans.

ANNONS

Men sånt är av lite betydelse för en arbetstrött, kåt människa. Du vill in i ett universum där allt är enkelt, då det universum du vanligtvis måste dras med har en tendens att vara svårt. Studio HPKSMs källare, som ikväll påminner om en slampig atombunker, erbjuder precis det här. Ingenting är seriöst men allt tas på största möjliga allvar. Varenda låt med Mariah Carey träffar religiösa höjder, när Without You når sista refrängen går besökarna upp i ett blödigt vaniljvrål. Någonstans dör en kängpunkare.

Folk borde så småningom tröttna på alla tonartshöjningar, dra ut på rökpaus och meditera över sina CSN-skulder istället. Men de blir kvar i underjorden. Att spela bara ballader visar sig fungera utmärkt, och kvällens djs förtjänar rosor och sprit för sin prestation. Tempot kollapsar aldrig. Duon smyger visserligen in oäktingar som Totos Africa och Journeys Small Town Girl, låtar som det krävs en rejäl dos välvilja för att kalla powerballader. Jag börjar direkt skissa på en anmälan till konsumentombudsmannen. Och Meat Loaf, denna feta kejsare, har med I Will Do Anything For Love men mästerstycket Two Out Of Three Aint Bad utelämnas. Vilket måste betraktas som ett moraliskt övergrepp.

I slutändan har dessa illdåd ändå ingen bäring. Hur ska man kunna tänka på sånt när riffet i Wicked Games skickar tillbaka tanken mot alla destruktiva, tumörframkallande kärleksrelationer man haft? Någon pekar på mig från andra sidan lokalen, vi sjunger med i samma rad. Reser mig och går mot dansgolvet.

ANNONS
ANNONS