Människan är inte gjord för att vara i rymden

I veckan sköts den brittiska miljardären Richard Branson upp i rymden. Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse och en krigsseger över de andra miljardärerna som också ville vara först med att åka upp i rymden i sina privata rymdraketer: Jeff Bezos och Elon Musk. Det är en tung vecka för Elon Musk. Han har inte bara förlorat ett avgörande slag i det som kallas ”the billionaire space race”, utan ska dessutom snart upp i rätten gällande en aktietvist kring solcellsföretaget Solarcity.

Men Musks ambitioner har inte mattats av: hans företag SpaceX tillverkar rymdraketer med syfte att låta mänskligheten kolonisera Mars. På SpaceX hemsida säger Elon Musk att han inte kan tänka sig något mer spännande än att ”gå ut och vara bland stjärnorna”.

Vi är inte gjorda för att vara i rymden – avstånden är för stora, tomheten för absolut.

Jag fick en gång frågan om jag hade lämnat jorden för en oviss framtid på en annan planet, förutsatt att jag fick ta med min familj och mina vänner. Det var en ödesdiger fråga – killen som ställde den sa att svaret skilde människor som var som han från människor som inte var det. Jag var sjutton år då, han var tjugo och spelade i ett band. Jag ville gärna vara som han.

Men jag hade precis läst Harry Martinsons Aniara, och tanken på rymdskeppet som hamnar ur kurs och sedan seglar fram i ett tomt och meningslöst mörker för all överskådlig framtid fick mig att svara nej på den där frågan: jag hade stannat på jorden. Det var naturligtvis fel svar.

Jag har alltid varit fascinerad av rymden, men jag står fast vid att jag inte vill dit. Vi är inte gjorda för att vara i rymden – avstånden är för stora, tomheten för absolut. Astrofysiker räknar avstånd i ljusår, och en människas livstid är i bästa fall ett pyttelitet steg åt ett bestämt håll, annars bara som en tångruskas rörelser i havet.

Universums händelser sker blixtsnabbt eller ofattbart långsamt; mellan dem breder mörkret ut sig, iskallt och knäpptyst.

Med gravitationen försvinner riktningen, inget är upprätt eller felvänt i rymden, och med atmosfären upphör ljudet: stjärnor exploderar under tystnad. Det är dessutom -270 grader. Den lilla värme som skiljer rymdens temperatur från den absoluta nollpunkten, där alla atomer står blickstilla och det är så kallt som det kan bli, är hettan från Big Bang som svalnat till ungefär tre grader under nästan fjorton miljarder år. Universums händelser sker blixtsnabbt eller ofattbart långsamt; mellan dem breder mörkret ut sig, iskallt och knäpptyst.

Att gå ut och vara bland stjärnorna är alltså inte helt smärtfritt.

Detta vittnar också astronauterna om: först efter åratal av psykisk och fysisk träning kan en professionell rymdresa komma på tal. Insikterna efter sådana resor handlar ofta om jordens bräckliga skönhet. Det är inte vyn ut mot rymden, utan in mot jordklotet, som väcker starkast känslor. När mänsklighetens förra space race kulminerade på 1960-talet var det ett fotografi av jorden sett från månen som blev världsberömt.

Kanske är det då inte så konstigt att de människor som faktiskt åker upp i rymden vänder blickarna mot jorden.

Människan har alltid tittat på stjärnorna och speglat sig i dem – stenåldersschamanerna rådfrågade utomjordiska väsen i trans, naturfilosoferna ritade upp sina myter över natthimlen, astrologerna fann sina öden i planeternas konstellationer. Kanske är det då inte så konstigt att de människor som faktiskt åker upp i rymden vänder blickarna mot jorden.

För efter det kalla kriget vet vi ju att det vi söker – politiska visioner, skydd mot en hotfull omvärld, svar på hur vi ska leva – inte står att finna i universums ogästvänliga mörker. Åtminstone är det nog så för de flesta; kanske undantaget Elon Musk.

Läs fler texter av Julia Ravanis:

LÄS MER:Därför väger ett kilo just ett kilo

LÄS MER:Också fysiker är fixerade vid skönhetsideal

LÄS MER:Här är GP kulturs sommarkrönikörer 2021!

Julia Ravanis