Sven Lindqvist tillhör den författargeneration som skapat den svenska efterkrigstidens kultur och debatt-klimat. Man kallar dem ofta 40-talister, men de var födda på 30-talet och debuterade på 50-talet. Det är en till synes blandad grupp; Kerstin Ekman, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Tomas Tranströmer, Sara Lidman, Pär Westberg och Birgitta Trotzig för att nämna några - mycket olika, men ett har de gemensamt och det är att de givit sig världen i våld. Det finns en nästan plågsam strävan hos dem att göra världen bättre. En målmedveten önskan att se den lilla människan i det stora maskineriet och en oerhörd medkänsla med henne.
Sven Lindqvist är en av de tydligaste och mest konsekventa i detta avseende. Han övergav tidigt fiktionen för att skriva vad som numera kallas faktoider. När det hela började sade man rätt och slätt sanningen. Han tillhörde dem som gav sig ut i världen för att rapportera om de andra verkligheterna. Hans böcker om Kina, Asien och Sydamerika öppnade den svenska litteraturen för den politiserade postkoloniala omvärlden. Det gjorde också de av Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Pär Wästberg. Till Lindqvists fördel hör att han alltid var mindre tvärsäker.
I slutet av det samtal om sitt författarskap som Sven Lindqvist för med Stefan Jonsson i boken Sanningskonst oroar Lindqvist sig för att hans författarskap framstår som alltför politiskt. Men man skulle snarare kunna säga att det är Jonsson som ständigt driver in honom i det politiska hörnet. Som så många gjort tidigare.
När Myten om Wu Tao-tzu, den bok som både Lindqvist själv och kritiken ansett vara den centrala i han författarskap, kom ut 1967 uppfattade vi den som revolutionär. Men när jag nu plockar fram den ur hyllan slås jag av hur lite politisk den är och hur hela boken rids av vånda över världen, författarens egna tillkortakommanden, svårigheter att förstå och oförmåga att handla. Det är en återhållen och vacker bok, där situationsbilderna från Kina och Indien har en närmast metaforisk karaktär i det mycket personliga sökande som är bokens drivkraft.
Lindqvist ville skriva en ny sorts litteratur. Inspirerad av Vilhelm Ekelund, som han skrev en avhandling om, ville han göra essän till sin genre. Men då inte av den kåserande typen utan en existentiellt laddad framställning där man blandade fakta och filosofi. Med det aldrig svikande självförtroende som är Sven Lindqvists läste han Vilhelm Ekelund, Göran Schildt och Herbert Tingsten och visste redan som ung att han kunde göra det bättre.
Det finns en nästan frustande glädje i skrivandet hos Lindqvist. Ett av hans nyckelminnen är också när han en trist dag betraktade misären på Södra station i Stockholm och kommer på att han kan sätta ord på det han ser. När Stefan Jonsson försöker få honom att berätta om den komplicerade livssituation han var i då han i början av 80-talet gav ut de två stora hyllningarna till sin hustru och äktenskapet, En älskares dagbok och En gift mans dagbok samtidigt som han var förälskad i en annan kvinna, svarar han lakoniskt: ”Det blev text”.
Sven Lindqvist är en målmedveten författare. Han vet vad han gjort. Och han vet hur han gjorde det. Till bokens verkligt stora behållning hör hans noggranna redogörelser för sina metoder. Man skulle nästan kunna använda boken som författarhandledning. De tidiga böckerna, 1950-talets Ett förslag och Handbok och även Myten om Wu Tao-tzu bygger till exempel på brev. Sven Lindqvist skrev ständigt brev till sina vänner och berättade vad han såg och tänkte, alltid med karbonpapper så att han hade ett exemplar kvar själv. Han skrev till många, och som han säger skrev han olika brev till olika människor eftersom de hade olika intressen. När han sedan gick igenom sina brev, strök och lade till, fick han en komplex publicerbar berättelse.
Han skrev också artiklar när han var ute och reste, mestadels för Dagens Nyheter, som under större delen av hans författarskap varit hans livorgan på två sätt. Det gav honom hans försörjning och när han kom hem kunde han göra en bok av artiklarna.
LÄS MER: Alexandra Coelho Ahndoril om Sven Lindqvists Avsikt att förinta
När han skrev Sydamerikaböckerna läste han rapporter om jordbruksproduktion, industri och liknande innan han kom till ett land och det första han gjorde när han kom dit var att gå i arkiven. Sedan sökte han upp personer som fick uttala sig om vad han läst där.
Men om Sydamerikaböckerna och Myten är de som fått de intellektuellas beundran var det med 70-talets Gräv där du står som Sven Lindqvist blev en folklig författare. Hans undersökning av cementindustrin är spännande som en deckare, metodisk som ett vetenskapligt forskningsprojekt och mer uppmuntrande än den vackraste utopi. Otaliga är de människor i Sverige som med den i handen har undersökt den egna verkligheten.
