I anslutning till de nyligen genomförda tävlingsfinalerna i Polstjärnepriset och Solistpriset har två av den gånga veckans framträdanden i Göteborgs konserthus haft temat unga musiktalanger. Det har varit intressanta konserter att bevista genom det sätt som de tekniska aspekterna av musikutövandet har hamnat i fokus. Samtidigt har det väckt vissa frågor kring den klassiska musikkulturens status. Vad är yta och vad är djup?
Möjligheten att få vara med om exceptionella talangers genombrott innebär en speciell lockelse. Den eufori som sprider sig i konsertsalen när det händer handlar om längtan efter under och magi. Så är det absolut när den 17-årige violinisten Daniel Lozakovitj tar sig an de virtuosa löpningarna i Tjajkovskijs violinkonsert, tillsammans med Göteborgssymfonikerna. Man häpnar inför flyhäntheten och den skimrande violintonen och det finns något smått overkligt över den lätthet med vilken Lozakovitj får de vindlande kadenserna att stiga till väders. Ja, det är storartat framfört och man blir inte det minsta överraskad över att den unge solisten redan skrivit kontrakt med det anrika skivbolaget Deutsche Grammophon.
Liknande intryck ger den kazakstanska pianisten Ilpha Kozhabekova när hon några dagar tidigare är solist i Rachmaninovs Rapsodi över ett tema av Paganini, tillsammans med Malmö Symfoniorkester. Här är spelkontrollen sin egen motoriska energi, och den metanivå som finns inskriven i Rachmaninovs formuleringar av musicerandets tekniska drivkrafter genom alla Paganinicitat, blir en återreflekterande virtuosspegel. Ändå finns melankolins komplementfärger där, som alltid hos Rachmaninov.
Men det som övertygar rent konstnärligt under dessa bägge konserter är i ännu högre grad de båda dirigenterna Klaus Mäkelä och Tung-Chieh Chuang. Avslutningsnumren – Sjostakovitjs tionde symfoni och Tjajkovskijs fjärde symfoni – får ytterst skarpa framföranden och i båda dessa tolkningar betonas de långa linjerna och formtänkandets aktiva roll.
Den 22-årige Klaus Mäkelä visar en imponerande balans i framläggandet av Sjostakovitjsymfonin, inte minst i relationen mellan de hårda attackerna och de dovt verkande melodiska förloppen. Detsamma gäller taiwanesen Tung-Chieh Chuang som häromåret vann den internationella Malkotävlingen för unga dirigenter. Han får Tjajkovskijspelet att glänsa just genom den starka linjeföringen och de precisa klangbilderna. Det finns ingen yvighet i dessa framföranden. Det koncentrerade spelet bygger på jämviktsförhållanden och transparens och i detta finns något av en framtidsväg för musiken. En ny sorts klassicism.
