Hela min vänskapskrets verkar över en natt ha förvandlats till Leonardo di Caprio i The Wolf of Wall Street. Kallblodiga börshajar med dollartecken för ögonen. En kollektiv spekulationsiver har greppat tag i oss.
Från höger och vänster haglar köpråden och aktietipsen med bombsäkra kännarminer och insiderton. ”Bitcoins är ute, nu är det Ethereum som gäller” säger den ena självsäkert om låtsasord som fram till för något år sedan lika gärna kunde vara hämtade ur det Femte Elementet. ”Bitcoins i all ära, köp bostadsrätt, tryggare framtidsinvestering finns inte” säger andra som om de vet något Stefan Ingves inte vet.
Penganerven rycker i mig. Köp! Sälj! 100.000 kronor rikare på en dag! Och så spricker bubblorna. I onsdags sjönk bitcoinsen drastiskt i värde. Kurvan på bostadsmarknaden pekar efter många års klättring nu markant nedåt, månad efter månad. Man skulle kunna tro att det dämpar ivern, men inte.
”Bostadsrätt, visst. Men om du vill tjäna de stora pengarna är det cannabisaktier!” säger någon med hemlig röst och jag håller för öronen för att inte drabbas igen.
Det vi alla bär på är en bestämd uppfattning av vikten att på ålderns höst vara miljonär uppdriven av en till synes evigt stigande bostadsmarknad som nu när den knagglar måste få utlopp på nya områden. När man väl vant sig vid tanken på att ens ägande ska stiga med 10 % i värde varje år är det förstås svårt att acceptera känslan av att alla hittepåmiljoner på banken plötsligt försvinner.
Det är sorgligt. Alla vi medelsvenssoninvesterare som fått för oss att just vi sitter ensamma på aktietips som ingen annan känner till, trots att det enda tidningarna skriver om är just hårdspekulerad kryptovaluta, uppblåsta cannabisaktier och en crashande bostadsmarknad. Som småfiskar i det förvirrade stimmet medan de riktiga hajarna, bankerna och aktiemäklarna tar stora tuggor ur oss vid precis vid rätt tillfälle.
Men jag klandrar ingen, för det är i grunden inte girighet som är drivkraften. Det är känslan av att ens personliga överlevnad ligger i ens egna händer, en känsla som för mig och mina generationskamrater är mycket mer påtaglig än tidigare årskullars. Om vi ska behöva jobba tills vi är 75 och vara glada om det alls finns någon pension kvar när de sista stapplande åren på vår levnadsbana är nådda räcker helt enkelt inte förvärvsarbete längre till för att nå den livskvalitet våra föräldrar kommer få. Ägande av kapital börjar helt enkelt bli till en dyster nödvändighet, även om vi uppenbarligen inte är kapabla att glida genom marknadens upp och ned-gångar på riktigt än.
Men snart är vi det alla. Yuppies med enorma hängslen och ännu större mobiltelefoner med en kokainstirrig blick. Som daytraders med pulsen kalibrerad mot börsindex möter vi medelklassinvesterare framtiden, utan sociala trygghetsnät, men med cannabismiljoner på banken.
