Diktjaget i Shadi Angelina Bazeghis debut Vingslag omger sig med dyra saker trots att hon står på randen till obestånd. Hon har fobi för fönsterkuvert varför breven från kronofogden hopar sig i hemmet. Det enda som förefaller binda henne till nuet, till platsen, är ett brinnande fotbollsintresse. I övrigt råder minnets herravälde, dikterna är mestadels genljud i jagets medvetande. Det kan vara ord från hjärtslitande gräl med en älskad, bilder av krigshärjade gator eller altare till unga vackra martyrer som en gång kantat vägen hem från skolan i Iran. Det är så smärtsamt att jaget går i stå – ”jag stannar / eller jag går i stå / som ett gammalt ur / som inte orkar / räkna fler / blodtörstiga / sekunder”.
Jaget, som lider av posttraumatiskt stressyndrom, förklarar för sin älskare att de piller som läggs ”i munnen på vanmakten” antingen är uppers eller downers – det är sällan att man får bäggedera utskrivna på samma gång. Också Bazeghis diktning är helt utan mellanlägen. Det är omväxlande sinnligt, känslosamt och på gränsen till koketterande svalt. Genom de återkommande samtalen mellan två älskande, ett jag och ett du, står de bägge liksom med rygg mot läsaren. Formen utestänger, liksom förälskelsen utestänger. Inte heller jaget har alla svaren, hon vänder sig till böckerna, söker efter dem hos Roland Barthes som i sin tur söker efter dem hos Nietzsche (och många därutöver). Även om det som uttalas bitvis hamnar utom räckhåll är själva tillståndet gripbart. Utan motstånd låter jaget bilderna rasa inuti och mitt i denna storm står läsaren.
Vingslag är i stora delar en bok som i sig genljuder i kroppen, ord och bilder kommer för mig som slag
Det antyds att kärleksrelationen slutar med en av de älskades martyrium, och martyriet återkommer som en krigets handling, som när jaget på väg hem från skolan vandrar mellan rader av ”svarta altare med kulörta ljusslingor och inramade / bilder av döda unga män”. I slutänden handlar det om krigets fortplantning, om hur kriget går i allt. Nere i skyddsrummet övar man sig i att dö varje natt, ställd inför ljudvallen mellan bomber och luftvärnsmissiler. En önskan om att döden inte ska drabba en, är på en gång också en önskan om att döden ska drabba någon annan. Det krävs en orädd författare för att vistas i det rum som föder den här sortens tankar.
Vingslag är i stora delar en bok som i sig genljuder i kroppen, ord och bilder kommer för mig som slag – ”himlen är hög / ljuset gör ont”. Föregående följer på en bön om massivt mörker i den krigshärjade staden. Bilden av ett skeende så mörkt att ljuset smärtar är stark, men det är också en faktisk flashback till det blinda vita ljuset som smärtar ögonen när man, till exempel, lämnar ett skyddsrum. Med Vingslag lägger Shadi Angelina Bazeghi någonting oerhört viktigt i ljus, det gör ont.
