Björn Werner
Björn Werner Bild: Jenny Ingemarsson

"Jag inväntande smockan med full förståelse"

Grannar som väsnas på natten är en universell plåga. GP:s kulturchef Björn Werner berättar om hur han löste sina problem.

ANNONS
|

Klockan var elva och jag låg utsträckt på sängen med tandborsten i munnen, viftade med fötterna och funderade på vilka drömmar jag skulle drömma i natt när det hände: grannen ovanför började tjöta. Det var inte heller ett litet suddigt bakgrundstjöt, det var ett mullrande ett, så högt att väggarna skakade och golvet i mitt gamla landshövdingahus knakade. Mina fötter slutade vifta. De svarta molnen drog in.

För är det något jag hatar så är det grannar som låter högt på udda tider. Illusionen om ens eget lilla krypin i världen bryts. Faktumet att inte ens min lugna nattsömn ligger i mina händer utan är en del av ett socialt avtal mellan människor som bor staplade på varandra i små skokartonger i hus som byggdes för länge sen blir deprimerande tydligt. Det är inte mitt hem, det är vårt.

ANNONS

Nu hade jag två val. Ligga kvar och lida fast till och med sängen hade börjat skaka av bullriga basröster, men samtidigt köpa mig rättigheten att själv tjöta riktigt högt en annan gång. Eller gå upp och knacka på och vara den där grannen. För evigt och med rätta dömd som en av de tråkigaste människorna på västkusten.

Grannen som öppnade såg farligt stark ut. Han tittade på mig med en trött blick.

– Ja?

– Jo, hej hej. Skulle ni kanske kunna dämpa er lite?

Grannen tittade på mig med vad jag bedömde var mord i blicken.

– Du…

– Ja…

– Det RESPEKTERAR jag!

Jag tittade på honom med vantro. Han fortsatte

– En fråga bara. Vem var det största geniet de senaste 2000 åren?

– Geniet?

– Ja, geniet.

– … Mozart?

Återigen såg jag en blick som jag bedömde var sekunderna innan grovt våld. Mozart var också ett ovanligt störigt svar. Jag vet inte vad jag tänkte med det, det var en ryggmärgsreaktion. Jag inväntande smockan med full förståelse.

– Du. Han därinne, han som låter. Han säger Broder Daniel.

– Aeh?

– Ja, jag säger ju det.

– Bra, visst, men genier? Det är väl att ta i?

ANNONS

– Verkligen. Så du fattar ju varför det blev lite högt?

– Absolut. Verkligen. Men, ja, jag måste fortfarande upp klockan sju imorgon.

– Du.

– Ja.

– DET respekterar jag.

Sen dess har det nog blivit lite tystare men framförallt gör inte bullret mig så mycket längre. Det får gärna skaka och knaka lite i de tunna väggarna och träplankorna. I fortsättningen somnar jag ändå lugnt, tryggt förvissad om att tjötet som pågår inte är vilket tjöt som helst. Det är ju min granne som har ett riktigt, riktigt gott tjöt och är måttligt imponerad av Broder Daniel. Det respekterar JAG.

ANNONS