Som en skog av ödsliga, deformerade kors breder vindkraftverken ut sig över sidorna i bilderboken Nattstjärnorna. De syns i bakgrunden såväl i den dunkelblå natten som i den aprikosfärgade gryningen och det grå dagsljuset. Tunga symboler inte bara för död utan också för styrka. För det snurrar ju på, livet, även efter en så fruktansvärd händelse som att någon förlorar sin pappa och någon sin man.
Det är vad som hänt lille Tim och hans mamma. Och det är därför de har flyttat ut till morfars gård med de kala åkrarna. Där ska de bo i Undantaget, dit inga av pappas saker fått följa med. Inte hans kläder, inte hans tavla - inte ens hans mediciner. De sakerna tänker Tim på, där han dagarna i ända sysslar med att inte leka, eftersom han inte kan det längre (det gör för ont i magen). Medan mamman bara hugger ved, varje dag, hugger och hugger.
Men en dag hittar Tim några märkliga små varelser, minifigurer som fryser i det underkylda regnet bakom en brädhög. Först är det bara ett par trynförsedda smådjur, men redan dagen efter kommer det också en diminutiv prins, sjöjungfrur och dystra skalbaggar. De här utsatta existenserna måste han faktiskt rädda, trots tyngden och sårigheten i hans egen maggrop.
Ylva Karlsson och Katarina Strömgård stannar inte länge i upptakten till historien. De bara presenterar läget och låter processen ta fart nästan genast. Deras berättelse är både text- och bildtät, faktiskt ovanligt textrik för att vara en bilderbok. Det är förstås ingen glad bok, men på något sätt inte heller sorglig trots den genomgående dämpade tonen, för Tims kraftfulla sätt att haka fast i sin hopkrympta fantasi och rädda sig själv genom att rädda de som är ännu mindre och trasigare än han, är så fint livsbejakande.
Den här boken gör det väldigt tydligt varför ordet sorgearbete är så träffande. Det är ett hårt jobb, men det måste göras.
