Det har gått fort de senaste dagarna. Både sett till partiernas utspel och utfästelser och kommentarerna till dem. Vi har kunnat läsa allt från att Vänsterledaren agerar helt förvirrat till ironiska frågeställningar om fri hyressättning i nyproduktion verkligen är rätt ”kulle att dö på”.
Där kan man förstås landa om man ser detta som en helt isolerad händelse.
Ett annat alternativ är att försöka lyfta blicken lite.
När Centerpartiet och Liberalerna lämnade alliansen och gick in i januariavtalet med S och MP tog de ett stort steg, som de visste att de skulle få kritik för. Därför hade de på förhand målat upp SD och V som lika otänkbara att samarbeta med, och därför skrev de in i avtalet att Vänsterpartiet inte skulle få något inflytande.
Nytt landskap sedan dess
Logiskt då. Men svårt att leva med i längden. Framförallt för Vänsterpartiet – vars passiva stöd trots allt var en förutsättning för att regeringen skulle kunna tillträda.
Sedan dess har det hänt en del i svensk politik. M och KD är öppna med att de kan tänka sig att regera med SD:s stöd. Alltså finns ett regeringsalternativ på den kanten. Men på den andra?
De senaste veckorna har vi sett Vänsterledaren Nooshi Dadgostar, i en GP-intervju, tala om att hon nog trots allt skulle kunna komma överens med Centerpartiet. Svaret från Annie Lööf har varit att det är önsketänkande.
Centerpartiet ser helt enkelt skrivningen från januari 2019 som praxis: om de ska stödja en S-ledd regering även efter nästa val så ska det vara utan Vänsterpartiets inblandning.
Har inga andra alternativ
Det brukar heta att Vänsterpartiet aldrig skulle fälla en socialdemokratisk regering.
Vi har vant oss vid att partiet ibland, om det parlamentariska läget är sådant, får igenom lite av sin politik. Eller att det står helt utanför och morrar lite i bakgrunden, men inte så mycket mer än så. Skälet är enkelt: så länge V inte kan bilda regering på egen hand är en S-regering det enda egentliga alternativet för dem.
Å andra sidan uppstod det här talesättet i en tid då Socialdemokraterna inte förde en fullt så borgerlig politik som nu – och då Vänsterpartiet var betydligt mindre.
Vid valet 2018 fick Vänsterpartiet 8 procent av rösterna. I GP/Sifos senaste mätning 9,6. Vi talar alltså inte längre om en samling dagdrömmare som endast räddas kvar i riksdagen av socialdemokratiska stödröster.
Ett tuffare V – utan något att förlora
Vänsterpartiet har genomgått en generationsväxling. Självförtroendet har växt i takt med att stödet ökat. Respekten för ett krympande S har minskat – precis som lojaliteten dött ut av det man upplever som arrogans från det största regeringspartiet och dess samarbetspartner Centerpartiet.
Partiet är utanför allt inflytande, har inget att förlora och känner att de måste agera.
Mot den bakgrunden är det lätt att se att den här uppgörelsen förr eller senare skulle komma. Vänsterpartiet har ända sedan januariavtalet presenterades deklarerat att hyresfrågan var en röd linje.
Man kan tycka att det är förvirrat eller att det är fel fråga att ta strid för – men det är svårt att anklaga Vänsterpartiet för att inte ha agerat i linje med vad de sagt. Partiet har spelat med helt öppna kort.
De kommande dagarna blir avgörande, oavsett om Stefan Löfvens regering faller eller inte imorgon. Hittar man en kompromiss som både C och V kan leva med kan han inte bara återkomma som regeringsbildare efter nya talmansrundor. Socialdemokraterna kan dessutom visa att de fortfarande leder ett regeringsalternativ.
Men om Socialdemokraterna inte får ihop det här har partiet rätt ordentliga problem. Nu och framåt.
