Jag tror inte jag är ensam om att uppleva den pågående regeringskrisen som en smula förvirrande. För att inte säga – onödig. Från ingenstans har plötsligt hela landet försatts i politisk kris, lite sådär lagom till att tredje vågen lättar, värmeböljan drar in och midsommar hägrar. Det hade väl varit begripligt om det handlade om någon fråga på liv och död. Men detta? Ett ganska urvattnat och invecklat förslag om fri hyressättning i nybyggda fastigheter – som redan i regel är fruktansvärt dyra att bo i? Hur kan det vara en kulle för någon att dö på?
Situationen börjar så smått likna den hopplösa situationen i Weimarrepublikens Tyskland under 1920-talet.
Det är det inte. Tro inget annat. Det som nu utspelar sig handlar mycket mer om ett politiskt system lamslaget av spelregler som inte längre fungerar för att styra landet. Som alla vid det här laget vet om går det helt enkelt inte längre att bilda starka regeringar – och därmed inte heller att åstadkomma så mycket vettigt alls. Det politiska landskapet har blivit för fragmenterat. Stefan Löfven, Annie Lööf och Jimmie Åkesson är precis som deltagarna i ”Paradise hotel” förvisso väldigt bra på att ”spela spelet”. Men så värst mycket politik är det inte att prata om.
Situationen börjar så smått likna den hopplösa situationen i Weimarrepublikens Tyskland under 1920-talet. Där avlöste svaga regeringar utan politisk kraft varandra. Det undergrävde långsamt förtroendet för demokratin som meningsfullt politiskt system. Paradoxalt nog berodde detta delvis på att Weimarrepubliken var för demokratiskt. Det fanns ingen riksdagsspärr till parlamentet, vilket innebar att det vid det sista helt fria valet i november 1932 fanns fjorton olika partier representerade i tyska parlamentet. Inte precis perfekt för att skapa en stabil regering.
I Sverige har vi nu åtta partier i riksdagen. En situation som svenska politiker helt uppenbart hanterar mycket dåligt. Men det säger sig självt, förutsättningarna för att hantera situationen på något annat vis finns inte. De måste spela spelet. Och vi måste titta på. Tyvärr sker det på bekostnad av politikens innehåll. Istället för att prata om målet pratas (som nu) nästan bara om medlet – det gäller såväl politikerna som i journalisternas bevakning. Den stora frågan är hur olika partier ska lyckas spela ut varandra i en kamp om makten. Exakt vad som ska uppnås med själva makten verkar mer vara en bisak.
Oavsett om Stefan Löfven lyckas krångla sig ur även denna kris, eller om det leder till extraval, är det just spelreglerna som vi behöver ha en allvarlig diskussion om sen.
Till skillnad från ”Paradise hotel” är inte demokratin till för att vara underhållande – utan för att ta fram makthavare som företräder folket. Exakt hur det görs finns det ingen färdig mall för. Alla demokratiska länder gör det på sitt sätt. Funkar det inte längre går det också utmärkt att ändra på.
Oavsett om Stefan Löfven lyckas krångla sig ur även denna kris, eller om det leder till extraval, är det därför just spelreglerna som vi behöver ha en allvarlig diskussion om sen. Om vårt nuvarande politiska system inte kan frammana stabila regeringar är det nämligen inte ett system värt namnet. Kanske behöver riksdagsspärren höjas? Kanske ska vi införa misstroendevotum som inte automatiskt fäller regeringen (som statsvetaren Olof Petersson föreslår i lördagens DN)? Eller någon annan reform. Så länge som det funkar så funkar det.
En sak börjar i alla fall bli allt mer tydlig: spelreglerna för vår demokrati måste förändras – för att demokratin ska fortsätta fungera.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:QAnon-konspirationen är ett underbetyg till vår civilisation
LÄS MER:Vi har kämpat i 100 år för att slippa våra kroppar
LÄS MER:Haveriet på Bulletin är en del av ett större problem
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
