På den grekiska ön Samos, belägen helt nära det turkiska fastlandet, är man van vid flyktingar – i måttlig mängd. Sommaren 2015 förändras situationen dramatiskt. Människor från, framförallt, krigets Syrien anländer i båtar en masse. Tidvis kommer mer än tusen flyktingar varje dygn.
Författarna Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn har båda sedan länge periodvis bott på ön. Plötsligt dras de in i en hjälpinsats av gigantiska mått, vilket de växelvis berättar om i boken Marias taverna. För flyktingarna är Samos bara en anhalt på resan. De vill därifrån fortast möjligt för att ta sig vidare norrut i Europa. De övernattar i hamnen i väntan på en färja som kan ta dem bort.
De stora hjälporganisationerna lyser med sin frånvaro. Ansvaret för flyktingarna överlåts inledningsvis på privatpersoner, frivilliga på plats, tillresta volontärer. Marias taverna blir navet i hjälparbetet. Här brer man mackor och för pengar som samlas in via sociala medier köps andra förnödenheter som delas ut i lägret.
Efter en tid stänger Europa gränserna. Flyktingarna kan inte längre lämna ön. De interneras i ett område i bergen. Internationella organisationer tar över. Volontärernas insatser är inte önskvärda.
Osentimentalt men ändå gripande berättar författarna om stämningar på ön, flyktingars öden, de egna känslorna av vanmakt och otillräcklighet. ”Jag är gråtfärdig och chockad över att dras in i en sådan storm av hunger”, skriver Swahn. Han hjälper men hjälpen räcker inte. Mitt i allt står engelska turister och filmar. Mohamed vittnar om att hjälparbetet på ett privat plan både är ”mentalt knäckande” och ekonomiskt betungande. Så varför fortsätter man? ”I slutändan är vi kanske bara några ansvarskännande människor som av en slump hamnat i en situation som krävt en handling”, skriver han.
Marias Taverna är en stark bok om en del av Europa vi hör talas om men sällan ser.
