I dag är Sveriges nationaldag. Den skall firas. Skall den? Vad är det som skall firas? Jag funderar.
Inte kan jag fira det tråkiga som, till exempel, kriminaliteten. Allt tråkigt skall jag bortse från.
Under en cykeltur definierade jag mitt Sverige, min nation. Det känns skönt att ha det definierat. Nu vet jag. Nu vet jag vad jag skall fira.
Jag skall fira våra berg med klippor och förvridna tallar, våra bäckar och sjöar. Vårens första blåsippa och sädesärla. Koltrastens sång om våren, de späda björkbladen och ”den blomstertid nu kommer”.
Jag skall fira en behagligt varm doft av hö om sommaren och höstens kallfuktiga lukter i den färgsprakande naturen. Även novemberkulingen, som ruskar avklädda trädkronor, kan ha sin tjusning och skall ingå i firandet.
Alla vinternätternas adventsljusstakar, Lucia och de uppburrade domherrarna ingår. Naturligtvis även Evert Taube, Abba och annan härlig svensk musik.
Mitt Sverige, min nation, inkluderar också mina människor: min släkt och mina vänner. Jag glömmer inte talgoxarna och granskogens sus.
Det är mitt Sverige, min nation, väl värd att fira. Hurra!
K. Magnusson
LÄS MER:Så firar norrmännen nationaldagen under corona
LÄS MER:Seg start på jordgubbssäsongen
LÄS MER:Så firas nationaldagen i SVT