Matilda Djerf är 24 år och från Borås. Hon har fluffigt självfall och karamellfärgad hy som hon bestämt hävdar inte är spraytanad. I hennes universum är det gyllene kvällssol, nybakade kakor, mjuka former och fjärilar i magen. Allt är vänligt och tillåtande, färgskalan är som på ett sofistikerat barnkalas. Hennes eget märke, Djerf Avenue, gör pastellfärgade sängkläder och krispiga vida bomullsskjortor för alla kroppsstorlekar och hudfärger, jag funderar själv på att köpa en.
Men som de flesta influencers med 1,6 miljoner följare jobbar hon inte bara med det yttre, hon är också engagerad i psykisk hälsa, tolerans och inkludering, värden som blivit kraftfull metapolitik. Idealet är att vara “happiiii” och tipsen till de unga följarna handlar om att prioritera sitt välbefinnande och inte exponera sig för något som är jobbigt förrän man är “fully healed”.
Matilda Djerf är ingen politisk person, hon skulle aldrig gå med i ett parti och gamla ismer spelar ingen roll. Men det revolutionerande med woke-kulturen är inte heller enstaka upplopp eller hårda policyförslag, utan stilvalen och de sociala koderna. Rörelsens kärna är inte tuffa aktivister, utan artiga instagramtjejer som bara inte vill såra någon. De ställer inga krav alls, förutom på hänsyn och acceptans, rest och recovery.
Expressens Arvid Åhlund skrev (den 14 maj) om woke-generationens ideal och den märkliga paradoxen att de mest privilegierade unga ofta är de mest socialt och politiskt medvetna. Han förklarar det hela med att ökat välstånd har en bevisad korrelation med progressiva värderingar, och visst, så kan det ju vara. Sjukvård för alla är en lyxkonsumtion som många välnärda människor tycker de har råd med.
Men woke-vågen fungerar inte som andra politiska strömningar gjort. Det finns ingen ledare, ingen hierarkisk partiorganisation. Rörelsen är mer, ja, tjejig. Och tjejer har alltid röstat mer vänsterliberalt.
Estetiken och ideologin hänger ihop, det är chict att vara snäll, att skita i de hårdaste sanningarna är en sorts self-care. Att vilja skydda de svaga är bara en av uppgifterna i arbetet med att fila bort alla vassa kanter i tillvaron. Girls-skaparen och woke-pionjären Lena Dunham har opererat bort sin livmoder, blivit nykter och flyttat till engelska landsbygden. Hon pratar om “peace”, och då menar hon inte i världen utan i sitt eget huvud.
Mjukt, mjukt och kravlöst, flödena är fyllda av bilder på obäddade sängar, gulliga djur och stora pastatallrikar, “idag lämnar jag inte sovrummet”. Ett upptappat bubbelbad, ett stort glas vin, ett lamm på en sommaräng och däremellan ett budskap om att respektera minoriteter och komma ihåg att andas. Klädmärket Sporty & Rich blev stort när de tryckte upp sköna tröjor med budskapet “be nice, get lots of sleep, drink plenty of water”.
Woke-generationen beter sig som att de alla håller på att återhämta sig från en svår sjukdom. Att behöva skaffa ett riktigt jobb verkar omänskligt, och kanske har de rätt. Alla verkar ju bara bli utbrända av sånt, hälsan måste väl gå först. De har sett sina mammor dubbelarbeta sig slut och i deras årskullar har en ganska stor andel börjat äta någon medicin redan som minderåriga. Matilda Djerf har själv haft en ätstörning och vill hjälpa andra att slippa samma sak.
Nästa steg i emancipationen verkar inte vara tyngre uppdrag och högre positioner, snarare mer sovmorgon och att applicera ansiktsmasker som att de var utskrivna på recept. Ta på en krispig sanatorieskjorta och bara vara happiii.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Vi är besatta av människors familjeband
LÄS MER:Sveriges snyggaste hus finns i Göteborg
LÄS MER:Jag är trött på feministernas Paradise hotel-hyckleri
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
