När Bob Dylan fyller 80 kan det vara hög tid att säga som det är. Snart kan det vara försent. Alltså vill jag slå undan benen på två helt grundlösa men sorgligt vanliga påståenden.
1. Bob Dylans låtar är bäst när de görs av andra.
2. Bob Dylan kan inte sjunga.
Sanningen är att det inte finns en enda tolkning av Dylans låtar som är bättre än originalet. Och kom nu inte dragandes med Adele och ”Make you feel my love” för då kommer jag bryta mig in i din Spotify och låsa fast Guns ’N’ Roses mangling av ”Knocking on heavens door” på oändlig repeat.
Så var det detta med sången. Somliga hävdar att Dylan kraxat som en deprimerad skata de senaste femton åren. I själva verket sjunger han oerhört vackert.
Jag minns spelningen i Trädgårdsföreningen 2014 där Dylan sjöng ömsint, känsligt och med totalt gehör och uppenbar lust inför låtar han gjort hundratals, tusentals gånger tidigare. Han var en crooner, en rockens och bluesens Frank Sinatra. Och i en fullständigt hänförande ”Shelter from the storm” var Bob Dylans röst alldeles alldeles klar, nästan genomskinlig men ändå tydlig, distinkt, orubblig.
Man skulle kunna tro att det här med synen på Bob Dylans sångröst är något som dykt upp på senare år i takt med att hans stämband åldrats och vi parallellt fått vår uppfattning om vad som är ”bra sång” förstört av Idol-jurys och autotuners.
Tvärtom har Bob Dylan alltid fått kritik för sitt sätt att sjunga. Sekvensen ur filmen ”Don’t look back” där Dylan 1965 snäser av en Time Magazine-reporter och förklarar att han minsann ”är en lika bra sångare som Caruso” är förstås en klassiker.
Såhär 56 år senare kan man med facit i hand konstatera att sångarna Dylan, ja det finns flera olika personas här, har hållit sin verkshöjd hela vägen.
LÄS MER:Recension: Bruce Springsteen & Barack Obama - Renegades: Born in the USA
LÄS MER:Recension: Lana Del Rey – ”Chemtrails over the country club”
Bob Dylan var först den unge folksångaren starkt präglad av Woody Guthries och Pete Seegers lätt uppfordrande och bitvis nästan präktiga hållning. Sedan blev musiken elektrisk och Dylan skruvade upp volymen även i sången.
Blev kaxigare och kunde trycka upp lyssnaren mot väggen, men också berätta sina långa ballader. Under The Rolling Thunder Revue-turnén 1975 var han en intensiv rocksångare och vidare har han i olika omgångar gett sig in i gospeln, countryn, bluesmusiken och på senare år den stora amerikanska sångboken.
Till och med när Dylan sjunger jingel-jangel-tingel-tangel-julsånger gör han det med att sväng som får Tomtens rumpa att dansa.
Detta klarar Bob Dylan genom att ständigt förändra sitt uttryck, sitt sätt att sjunga. Man brukar prata om Madonna och David Bowie som mästare på att byta skepnad. Men Bob Dylan har egentligen bara behövt skruva till sin sång för att ta en helt ny väg.
Och ändå alltid omedelbart igenkänd.
LÄS MER:Recension: Bob Dylan - ”Rough and rowdy ways”
Storheten ligger förstås i den lätt-imiterade men oefterhärmliga fraseringen men också att Bob Dylan kan förmedla text på ett sätt som bara våra största skådespelare kan matcha. Han är i sanning en ”singer of songs” och han har till detta sånger som ingen annan.
Ok, Aretha Franklin, Nina Simone, Frank Sinatra var kanske rent objektivt bättre sångare än Bob Dylan. Men ingen annan är så rörlig och samtidigt så totalt närvarande.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
