Göteborgs kommunfullmäktige har nyligen godkänt en detaljplan för Centralenområdet, en massiv exploatering omfattande bland annat 12 skyskrapor mellan 90 och 140 meter höga, norr om Centralstationen. Denna och andra byggplaner är delar av en genomgripande förändring, som kommer att omskapa stadens silhuett och arkitektoniska identitet för all framtid.
LÄS MER:Behöver Centralen verkligen ett Manhattan?
Jag steg av tåget på Göteborgs central en kulen vinterdag. Redan på perrongen greps jag av en underlig känsla av att allt var sig likt,men ändå inte. Någonting hade hänt! Redan genom tågfönstret hade jag i det göteborgska grådiset norr om Centralstationen, skymtat silhuetten av två obekanta byggnader, dystert ruvande i skymningsljuset. För en utflyttad göteborgare, sedan några år bosatt i huvudstaden, blev kontrasten till min några år gamla minnesbild av staden brutal.
Provokativt trist
Bakom Bergslagsbanans vackra stationshus från 1880-talet tornar det nya Regionens hus i 15 våningar upp sig. Med sin provokativt trista, svartgröngrå fasad återger den alla nyanser av den göteborgska ruskvädershimmeln. Strax intill, vid foten av Hisingsbron, står det nyuppförda kontorskomplexet Platinan. En apart, oformlig och överstor byggnadsvolym i 18 våningar, insvept i en svart, sluten och speglande glasfasad. Den ansvarige arkitektens något floskulösa beskrivning förefaller ha formulerats i en alternativ verklighet:”Gestaltningen har betoning på transparens och öppenhet. Fasaden är i glas, det ska synas utifrån vad som händer i huset. Platinan ska bli välkomnande och tillgänglig, föra en dialog med omgivningen och bidra till ett öppet och vattennära Göteborg för alla.”
LÄS MER:Grönt ljus för höghus vid Centralen – ”En historisk kväll”
Kvalitetsbristerna i Göteborgs stadsbyggande under senare år är synliga för var och en. Den pågående omdaningen av Centralenområdet förskräcker. Tyvärr stannar inte stadens ”visioner” vid detta område. I dokumentet ”Göteborgs stads riktlinje för stadens silhuett”, läggs en inriktning fast för hur staden ska förändras. Här framgår att en omfattande planerad utbyggnad starkt kommer att påverka stadens utseende. Riktlinjen kan användas för att motivera en redan pågående, massiv exploatering med höghusbebyggelse i Gullbergsvass, vid Järntorget, Masthuggstorget, Korsvägen, Norra Gårda, Lindholmen och andra platser. Totalt byggs eller planeras för närvarande cirka 30 nya höghus mellan 50 - 250 meter höga i centrala lägen.
Förändrar stadsbilden
Den omfattande förtätningen kommer att omskapa stadens silhuett och arkitektoniska identitet för lång tid framåt. De stora förändringarna är inte reversibla, vi kommer att få leva med dem i flera generationer. Är då detta ett problem? Inte nödvändigtvis, men det som byggts under det gångna decenniet skapar en berättigad oro för fortsättningen. Med ett ökat byggande riskerar stadsbyggnadsprocessen att spåra ur. Vi ser en tredje våg av miljonprogramsliknande bebyggelse, enformig, valhänt gestaltad och med en skala dåligt anpassad till platsen. En generisk arkitektur hämtad ur internationella tidskrifter. Arkitektkåren är osjälvständig, präglad av likriktning och flockmentalitet och har svårt att hävda kvalitetsanspråk i sitt arbete. En allt större del utbildas till och fungerar som planeringsbyråkrater snarare än gestaltande arkitekter.
Göteborgs stadsarkitekt ställde vid sitt tillträde 2011 i utsikt att rycka upp den göteborgska arkitekturen och stadsbyggandet. Genom förtätning skulle Göteborg bli en världsstad. Vällovliga ambitioner, som nu efter ett decennium mer och mer tagit skepnaden av den ädle riddarens kamp mot väderkvarnar, i form av stadens tekniska förvaltningar inklusive det egna stadsbyggnadskontoret. En strid som kan uppfattas som orsakad av byråkratiskt stuprörstänkande utan överordnad politisk eller administrativ styrning, med en prioritering av exploatörernas intressen snarare än allmänhetens.
Flera frågor
Kommer stadsbyggnadsprocessens aktörer kunna axla ansvaret för stadens fysiska utveckling? Finns det systemfel som behöver analyseras och åtgärdas? Ansvaret är splittrat, med starka motsättningar mellan olika särintressen. Till stor del handlar det om att hantera konflikter, där marknaden oftast är starkare än den arkitektoniska ambitionen och tillvaratagande av allmänhetens intressen. Någon nydanande stadsbyggnadskonst finns knappast i Sverige i dag.
Det behövs en renässans för stadsbyggandet som konst, som i början av förra seklet då ett flertal vackra och populära stadsmiljöer skapades.
Det behövs en renässans för stadsbyggandet som konst, som i början av förra seklet då ett flertal vackra och populära stadsmiljöer skapades i Göteborg; Johanneberg, Landala Egnahem, Änggården, Örgryte trädgårdsstad och Kungsladugård med flera. Ett nytänkande som utgår från människors behov och helhetsupplevelse av stadsmiljön, snarare än kvartalsekonomi och preferenser hos ett teknokratiskt etablissemang.
Tåget rullar ut från perrongen. Jag lämnar Centralenområdets framväxande dystopi bakom mig. Jag andas ut och lutar mig tillbaka, slumrar strax till och i drömmen promenerar jag uppför Katarinavägen. Där på krönet av Söders höjder vänder jag mig om och blickar ut över Stockholms stadssilhuett, där endast Stadshusets vackra torn och de många smäckra kyrkspirorna tillåtits höja sig över hustaken, i väntan på en kommande generation med förmågan och modet att återigen bygga vackert. En lisa för själen.
Christian Frisenstam, arkitekt