Jag har nog aldrig sett Galgbergsudden stå ut vackrare än den där tidiga julidagen. En formfulländad Bohusjulle drog förbi med rött sprisegel, tätt intill den vita fyren. Seglet var perfekt satt och skotningen alldeles lagom i den friska västanvinden.
Det här kunde vara en bild från Bohusläns 1950-tal, det är väl egentligen bara seglarnas svarta uppblåsbara flytvästar som ger rätt tidsmarkör.
Jullen är något av en signaturbåt i landskapet, robust och kavat. Och en gång ”lika vanlig som en cykel lutad mot en lagårdsvägg” som den legendariske båtbyggaren Eilert Eriksson från Dalby utanför Henån berättade för mig vid ett besök på hans varv.
Eilert byggde alla sorters båtar i absolut toppkvalitet tillsammans med sin bror Folke, de var verkliga mästare. Det blev ekor, jullar, kostrar och den mäktiga jakten ”Blixten”, flaggskepp i Föreningen Allmoge Båtars flotta på Bassholmen.
Jag såg de första båtarna glida förbi fyren redan på nyårsafton, strax efter lunch i en nästan obefintlig vind.
Bohusjullen är ju inte så vanlig nu, men man ser den här och var på sjön eller vid någon brygga, alltid lika roligt med en snygg bohusjulle. Nya formfulländade jullar byggs idag av Johnny och Christina Andersson på Lilla Kålviks Båtbyggeri bara några kilometer innanför fyren vid sundet mitt emot Lyrön. Och ibland samlas jullarna till kappsegling på redden i Mollösund. Tio jullar eller fler, det är underbart.
Fyren på Galgbergsudden, GP:s aprilfyr, har en särskild, diskret charm. Det är en ikonisk bohuslänsk fyr som syns överallt. På omslaget till någon tillbehörskatalog för båtar, på affischer, på årsredovisningar, i Youtubeklipp och kanske som en liten teckning i loggboken efter en lyckad segling till natthamnen på Rammen eller Gluppö.
Det vita tornet med den röda hatten är också något av en port mot landskapet. Alla passerar ju fyren på färder upp och ner i landskapet. Jag såg de första båtarna glida förbi fyren redan på nyårsafton, strax efter lunch i en nästan obefintlig vind. Och jag kände direkt: nu är vi igång!
Fyren på Galgbergsudden står i nordvästra inloppet till Mollösund. Tidigare fanns en lustig fyr i söder, på Eckerö, byggd 1888. Jag hittar en bild i Bohusläns museums digitala arkiv som visar ett trähus på pinniga ben. En riktigt brant stege leder upp till fyren. Några stenar har baxats fram som stöd för benen. Det här kunde varit en egensinnig fyr designad av Jan Lööf för Skrot-Nisse.
Kungliga Lotsverket byggde en del märkliga fyrbyggnader under slutet av 1800-talet. Eckerö på sina pinnben, Klövskär med sin fyrbyggnad och ett tiny house på gaveln med fyra taknockar. Fast priset tar nog Svangen från 1887, fyren som ligger utanför Lindö vid Kosterfjorden. Här har man helt enkelt satt en stuga på Svangenskäret och sedan monterat ytterligare en stuga, på tvären uppe på taket på den första stugan. Kanske ännu mer Jan Lööf och Skrot-Nisse. Det är svårt att tänka sig en mer fantastiskt originell fyrkonstruktion.
Fyren på Galgbergsudden anlades 1930 och samma år satte man upp fyren på Lyrön mitt emot marinan på Lervik i Mollösund. Fyrarna har inte bara årtalet gemensamt, bägge ligger också väldigt nära två härliga fiskaffärer där du kan köpa till exempel nykokta räkor.
En av dessa fyrar passerade alltså ubåten av Gotlandsklass den 17 maj, 2015. Jag såg det inte själv. Vi mötte den 60 meter långa ubåten först utanför ångbåtsbryggan på Nösund. På tornet stod en latinsk sentens i vita bokstäver, ”Gothus sum, cave cornua” (Jag är gute, akta dig för hornen). Besättningen satt tillbakalutad på däck. Centralt placerade stod några illröda tioliters plastspänner fulla med räkor.
– Oj! sa jag till en fänrik som satt nära det branta akterskeppet på ubåten. Var har ni köpt alla räkorna?
– Därute, sa hon och pekade med tummen över axeln.
Mollösund eller Lyrön alltså. Själv tror jag mest på Lyrön. Jag har också hört Mollösund nämnas. Någon vet förstås säkert. Men hade jag mött en ubåt av Gotlandsklass vid Galgbergsudden hade det förstås toppat listan över märkliga båtmöten vid månadens GP-fyr.
I somras blev vi upphunna en bit före fyren av en jättestor tysk segelbåt. Namnet ”Esprit” var målat i meterhöga bokstäver på den benvita skrovsidan och seglen tog all vind ifrån oss när de passerade. Ett gäng tyska seglare hängde över mantåget och gjorde tummen upp för skeppshunden. Tysken såg rätt exotisk ut med sin höga mesanmast och fick mig att tänka på Bob Dylans karibiska stagsegelskonare ”Water Pearl”, det här var en tvilling.
Fast mest minns jag förstås den där lilla blå sextiotalsracern med välvd vindruta som vi mötte precis vid sjöboden intill fyren. Båten gick mycket långsamt, lite vingligt och jag såg ingen människa vid ratten eller någonstans. Det var tät trafik och vi kom att passera ganska nära. När jag tittade ner i racern såg jag tre personer som kröp omkring på durken. En tittade upp och sa:
– Vi hittar fan inte tändstickorna! Har du eld?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln
