Därför får lesbiska bara plats i historiska filmer

I den nya filmen ”Ammonite” spelar Kate Winslet paleontologen Mary Anning som levde på 1800-talet. Hon är bister, ensam och ständigt förfrusen. Men så kommer den unga aristokratiska Charlotte (Saoirse Ronan) in i hennes liv och i hennes sällskap tinar hon upp, så pass att passionen bubblar. Det hela går från trånande blickar till avklädning av kjolar, underkjolar och hättor.

Filmen är det senaste exemplet på lesbiska dramer som utspelar sig i historisk tid. Hit räknas ”The Favourite” (2018), ”Tell it to the bees” (2018), ”Summerland” (2020) och uppmärksammade franska ”Ett porträtt av en kvinna i brand” (2019), om en trolovad, aristokratisk 1700-talskvinna som blir kär i konstnärinnan som fått i uppdrag att måla hennes porträtt. Även tv-serier som ”Gentleman Jack” (2019) är populära.

Det historiska lesbiska dramat är numera så vanligt att det i stort sett blivit en egen genre. Varför?

LÄS MER:Recension: "Porträtt av en kvinna i brand"

Det historiska lesbiska dramat är numera så vanligt att det i stort sett blivit en egen genre.

Jag är inte den enda som undrat. Webbsidan Buzzfeed anser att det handlar om att göra lesbiska karaktärer så tilldragande som möjligt för en heterosexuell publik. (Det är också därför, menar man, som skådespelarna ofta är vackra, vita och nästan uteslutande heterosexuella, i alla fall på ytan). Det handlar helt enkelt om att lura in tittarna i salongen under förevändningen att de i första hand ser ett historiskt drama med vackra miljöer och kläder.

För det finns onekligen mycket åtrå och underkuvande att gotta sig åt i historisk tid. Detta har vi lärt oss under årtionden av mysiga kostymfilmer. 1800-talet verkar tacksamt i synnerhet, med tanke på hur förtrycket av både kvinnor och av sexualitet var synligt överallt i samhället. Även visuellt, i form av snörade midjor, täckta handleder och ben. Den hemliga åtrån framställs som sannare och mer dramatisk eftersom mer står på spel. Dessutom vackrare – det är onekligen estetiskt tilltalande med två feminint kodade kvinnor som blir kära i skenet från brinnande ljus.

Detta är på sätt och vis en historisk korrigering, i efterhand. Lesbisk kärlek var länge osynlig. I Storbritannien förbjöds homosexuella handlingar redan 1533 men endast mellan män eftersom kvinnor inte ansågs ha en sexualitet, och än mindre attraheras av varandra. Även i de brittiska anständighetslagarna som reformerades under 1800-talet, där homosexualitet ålades med fängelsestraff, specificeras bara sexuella handlingar mellan män.

Vi förstår därför redan på ett tidigt stadium att dra likhetstecken mellan lesbisk kärlek och tragedi.

LÄS MER:Recension: ”Ammonite” i regi av Francis Lee

Detta ger förstås den lesbiska åtrån en hemlig dimension, lätt för en filmmakare att leka med. För om den lesbiska kärleken inte existerar och därmed inte kan synas, så är ju den heterosexuella den förväntade. Och kvinnor, i synnerhet av en viss social ställning som många av dessa filmer handlar om, förväntas gifta sig. I ”Porträtt av en kvinna i brand” får vi omedelbart reda på att Héloïse är trolovad. I ”Ammonite” står det klart från första mötet att Lady Charlotte är gift med en man. Vi förstår därför redan på ett tidigt stadium att dra likhetstecken mellan lesbisk kärlek och tragedi.

Trenden med de historiska lesbiska dramerna skulle kunna sägas börja stort med ”Carol” (2015), Todd Haynes drama om den olyckligt gifta 1950-talsfrun Carol (Cate Blanchett) och den betydligt yngre och mer oerfarna Therese (Rooney Mara). Även om BBC-serien ”Kyssa sammet”, baserat på en bok av Sarah Walters, fick stort genomslag då den kom 2002. I en intervju förklarade Walters att just 1890-talet lämpade sig så bra för lesbiska kärleksdramat på grund av ”socialism, utopism och suffragetter – plus den generella fräckheten överlag”.

LÄS MER:De bästa filmerna just nu – vecka 12

Förväntas jag tänka att kvinnor var så mycket mer instängda och förtryckta förut - och att det måste vara fantastiskt härligt att vara lesbisk kvinna i dagens moderna, fördomslösa och fria samhälle?

Efter ”Carol” har filmerna kommit i mer rask takt: sydkoreanska ”The Handmaiden” (2016), tätt följd av biopics om historiska lesbiska eller förmodat lesbiska kvinnor som Emily Dickinson (”Wild nights with Emily”, 2018) och Lizzie Borden (”Lizzie”, 2018), Virginia Woolf (”Vita & Virginia”, 2018) och Colette (”Colette”, 2018). Alla, som sagt, förlagda till dåtid.

En aspekt är själva sexet. Nyfikenheten på hur lesbiska kvinnor ”gör det” tycks evig. ”Lesbisk” är konstant med på porrsidan Pornhubs årliga redovisning av mest sökta termer. Så pass populärt är det att söka på lesbiskt sex på Internet att Google, efter en kampanj, för två år sedan bestämde sig för att ändra algoritmen så att informativa texter om hbtq-ämnen kommer upp istället för porr.

Den explicita sexscenen i ”Ammonite” var omtalad redan innan premiären. Hollywood Reporter skriver att den är ”så intim att den får det lesbiska kärleksdramat ”Carol” från 2015 att verka lamt”. I samma artikel säger Kate Winslet att hon ”aldrig känt sig så stolt över en kärleksscen”.

Varför talar man om en sexscen på detta vis? Kanske för att det med historiska kostymdramer inte finns förväntningar på råa sexscener utan snarare på sensualism och antydningar.

Men att rama in den lesbiska kärleken så här, gång på gång, ger en konstig eftersmak. Förväntas jag tänka att kvinnor var så mycket mer instängda och förtryckta förut - och att det måste vara fantastiskt härligt att vara lesbisk kvinna i dagens moderna, fördomslösa och fria samhälle? Vad skulle en, säg, lesbisk person i dagens Polen eller Ukraina säga om den saken?

Caroline Hainer

kultur@gp.se