Mia Farrow gjorde entré i mitt liv innan jag var född. Min mamma som var en student på Bukarest konstnärliga högskola hade vissa obligatoriska filmer att se på. En av dem var ”Rosemary’s Baby”. Hon gick dit, höggravid, och satte sig, men när filmens mer otäcka scener kommer då djävulen ska födas fram var hon tvungen att lämna salongen.
LÄS MER:Recension: ”Allen v. Farrow” i regi av Kirby Dick och Amy Ziering
Kanske är det för att exilfamiljer kommer till ett nytt land utan andra ägodelar än berättelser som jag har hört denna historia om och om igen och det känns som att jag var med där på biografen.
Tidigt började jag se Woody Allens filmer och älskade dem allihopa. Min favorit blev och är fortfarande ”Annie Hall”. Jag instruerades av mina två filmtokiga föräldrar att titta på Allens geniala regi, klipp, vinklar och inte minst skådespeleriet. Kanske var jag könsmogen men definitivt inte myndig när Allen var min stora favorit. Men ju äldre jag blev desto mer upplevde jag hans filmer som gubbsjuka och de senaste tio åren har den sjukan varit mer framträdande än kvalitén som regissör - för gubbsjuk har han ju alltid varit. Och självklart tyckte jag det var skandalöst att han blev ihop med sin frus 35 år yngre adoptivdotter.
LÄS MER:Woody Allens memoarer släppta efter kritiken
Med det sagt så har jag nu sett två avsnitt av HBO:s nya supersatsning ”Allen vs Farrow” och efter varje avsnitt frågar mig om jag verkligen ska se nästa men när ett nytt avsnitt läggs ut dras jag likväl tillbaka till denna familjetragedi. Frågan är vad jag ser? Det är en välregisserad, snyggt klippt film med sensationellt stor budget som ändå är ett journalistiskt haveri. Hur kan en historia som under 30 år av hat, rättegångar och offentliga utspel skildras så ensidigt?
LÄS MER:Recension: ”Apropå ingenting” av Woody Allen
Tidigt i serien inser jag att jag inte tror på Mia Farrow. Jag tror att hon ljuger. Jag tror inte på Woody Allen heller. Och jag tror inte att Ronan Farrow är Woody Allens biologiske son. Det är mycket tro – och det är det som är problemet. Min tro är det enda som jag är utlämnad till för några bevis finns inte någonstans och har aldrig presenterats. Ord står mot ord och det är mångas ord. Den enda jag tror på i detta är Moses Farrow som i ett blogginlägg för tre år sedan när allt vevade igång igen bestämde sig för att berätta sin syn på sin familj. Blogginlägget där Moses Farrow berättar om en helt annan mamma än den som framträder i HBO. Han tror inte att övergreppen ägt rum och beskriver Mia Farrow som en dubbelpersonlighet som utsatt vissa av sina barn för både psykisk och fysisk misshandel som bidragit till att två av hans syskon tagit livet av sig. Inlägget fick mig att tänka på Felicia Feldts skildring av sin uppväxt i Anna Wahlgren-familjen. Det finns stora likheter mellan ”Felicia försvann” och Moses historia. Om en familj som liknar en sekt, om en barnaskara där de äldre barnen tar hand om de yngre, om väldigt hemska bestraffningar och en psykiskt labil mamma.
Varför fortsätter jag då att titta om jag är så tveksam? Förmodligen för att detta är en film som lagt journalistiska principer åt sidan för att istället klart och tydligt välja en sida och frossa i det som anses vara ”autentiskt”. Genom att liera sig med Farrow får man tillgång till alla detaljer som tidigare aldrig berättats men det är ändå i slutändan bara en sorglig berättelse om en familj i fritt fall som fortsätter att falla med en allt större och mer inkomstbringande publik.
Läs mer av America Vera-Zavala:
LÄS MER:Att lyxa och shoppa verkar vara viktigare än kulturen
LÄS MER:Handeln på börsen gör fortfarande de rika rikare
LÄS MER:De stulna barnen från Chile har tvingats leva i en svensk lögn
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
