Varje kväll väntar de på mig. Mina vänner. Vi beväpnar oss till tänderna, jag oftast med kniv, hagelgevär och revolver. Sen ger vi oss ut i träskmarkerna. Cypresserna växer tätt, vattnet är lerigt, de odöda överallt omkring oss. Men det vi verkligen är rädda för är de andra. Jägarna. De är ute efter oss, och vi efter dem. Oftast dör vi en ond, bråd död som slutar med att de bränner våra lik. Men ibland krossar vi motståndet och jublar segrande över mikrofonerna innan vi stänger av våra Playstation-konsoller och går och lägger oss. En i Dals-Långed, två i Göteborg, en i Stockholm.
Pandemin har precis som för alla andra det senaste året reducerat mitt fysiska umgänge till ett minimum. Men tack vare tv-spelen (som i tyskproducerade ”Hunt: Showdown” ovan) umgås jag med mina vänner tätare än jag gjort sen jag var 20. I stället för att samlas över en öl, eller biobesök, eller teater eller opera, samlas vi nu framför skärmen, tryggt isolerade i varsitt vardagsrum. Det gör att vi umgås oftare och pratar om de där småsakerna som man aldrig riktigt får tid med i vuxenlivet men som är en naturlig del av ungdomens täta vänskaper.
Den stora frågan är förstås om jag kanske ändå borde skämmas
Jag är långt ifrån ensam om att genomgå denna djupgående förvandling av mitt umgängesliv. Under 2020 har mänskligheten flockats kring skärmar och väldigt många av dem har börjat förstå den sociala aspekten av spelande som gaming-communityt känt till i årtionden. Effekterna är i rena siffror dramatiska. Under 2020 växte spelbranschen med 20 procent och blev en större ekonomisk sektor än hela den globala filmbranschen och nordamerikanska idrotten – ihop. En amerikansk studie från november visar att 4 av 5 av landets konsumenter hade spelat tv-spel det senaste halvåret. Den visade också att spelandet ökat i alla åldersgrupper, hela vägen upp till seniorerna.
Det förvånar mig inte. Tecknen står som spön i backen. Inte ens DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kan hålla sig. Allt oftare syns i hans sociala medier bilder på när han ockuperat sonens speldator för att ägna sig åt ljuv egentid i den sävliga men mycket realistiska flygsimulatorn ”Microsoft Flight Simulator”.
För de flesta är det dock onlinespelen, som bjuder in till umgänge med andra, som lockar mest. Spel som ”Among us” och ”Animal crossing” har lockat mångmiljonpublik världen över och blivit så populära att yngre amerikanska politiker börjat använda spelen för att nå ut till sina väljare. Av allt att döma ett smart val, eftersom den göteborgska spelyoutubern Pewdiepie redan 2019 i en (annan) amerikansk undersökning visat sig vara mer populär än basketsuperstjärnan Lebron James bland unga män.
Den stora frågan är förstås om jag kanske ändå borde skämmas – över att jag, en 35-årig man som arbetar som kulturchef lägger otaliga timmar av min fritid på att jaga zombies i ”Hunt: Showdown” med mina vänner? Nä. Jag tycker inte det. Så här har människor tacklat pandemier i alla tider.
Ta bara renässansförfattaren Giovano Boccacios mästerverk ”Decamarone” från 1300-talet, med sin förföriskt enkla ramberättelse. Digerdöden härjar i Florens. Sju unga kvinnor och tre unga män har flytt undan pesten och samlats i en isolerad villa utanför staden. Där fördriver de tiden genom att berätta historier för varandra.
Om det hade varit i dag är jag helt säker på att de hade gejmat i stället.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Läs in ”Samlade verk” som ljudbok igen - på göteborgska
LÄS MER:Det råder anti-intellektuell Trumprädsla på förlagen
LÄS MER:”Någon har planerat hatet i detalj – och sen utfört det”
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
