LÄS MER:Striderna i Falluja blir spel
Hur långt kan och bör rörlig bild gå när den skildrar krig? Genom mediehistorien är det en fråga som ständigt har diskuterats – och i takt med utvecklingen och de förflyttade gränserna i mediers antagna realism fött kontroverser.
Den återaktualiserades häromdagen när spelutvecklaren Highwire games meddelade att man nu är redo att lansera det sedan ett decennium omdebatterade och minst en gång tidigare stoppade krigsspelet ”Six days in Fallujah”. Den som tar sig en titt på trailern förstår snabbt hur denna så kallade tredjepersonskjutare – som utspelar sig i slaget om Falluja 2004 – utgör en perfekt storm. Den väcker nämligen inte bara debatter som länge förts om tv-spelens skadlighet, utan också frågeställningar i dokumentär- och filmvärlden.
Inom filmen har varje tekniskt avancemang som möjliggjort större uppfattad närhet för åskådaren applåderats – men också förfärat. Det är heller ingen slump att många av innovationerna, som lätt handhållen kamera, utvecklats för krigsbruk innan de vandrat ut och förändrat filmspråket. Paradoxalt nog kom de snart att användas för att visa kriget i allt sitt elände: det går en röd tråd från att Vietnam var det första kriget som komplett med brinnande kroppar och övergrepp sändes rätt in i USA:s vardagsrum till att det skapade protester och blev ett nationellt trauma – raka motsatsen till föreställningen om det goda andra världskriget. Liksom att stridande parter sedan dess vinnlagt sig om att kontrollera medialisering – begreppet ”inbäddad journalist” föddes under Irakkriget.
Spelfilm världen över har följt med i utvecklingen: där andra världskriget i Billy Wilders ”Vägen till Kairo” (1943) och ”Fångläger nr 19” (1953) är blodfattig gentlemannasport är Elim Klimovs sovjetiska ”Gå och se” (1985) fortfarande en otäckt brutal – och verklighetsbaserad – skildring av nazisternas massmord i öst.
Att skjuta människor i krigsmiljö, i synnerhet ”autentisk” sådan, uppfattas instinktivt som karaktärsfördärvande och omoraliskt.
”Den värsta lögnen är den dokumentära” har den belarusiska Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj sagt som förklaring sina arbetsmetoder – att bearbeta intervjuer till narrativ – i en post-sanningens tid. Inte bara speglar detta de allt tveksammare subjektiva dokumentärfilmer som möjliggjorts när vem som helst med mobilen kan filma krig och blod på linsen tolkas som ”autenticitet” – jag minns hur illa berörd jag blev av den adrenalinstinna Libyen-filmen ”First to fall” på dokumentärfestivalen i Amsterdam 2013. Men också: hur mycket kan man lita på bilden tagen av fotografen som färdats med amerikanska styrkor i Falluja? Striderna i staden blev 2004, efter att den intagits av tusentals irakiska rebeller, de blodigaste som amerikanska soldater deltagit i sedan Tet-offensiven 1968.
Utvecklarna bakom ”Six days in Fallujah” vinnlade sig därför om att göra sitt spel så autentiskt som möjligt inte bara i grafisk realism. Trailern, som meddelar att detta är en skildring av dem som var med, är en klassisk dokumentär där vi möter några av de hundratals soldater och civila irakier som intervjuats och delat med sig av bilder och dagböcker.
Nu är förstås kontroversen kring tv-spel inte enbart en fråga om åskådarperspektiv, utan väcker starkare känslor just för att de bryter barriären och involverar oss. En tidslinje över sådana kontroverser skulle fylla uppslaget, men har likartade inslag. Redan 1976 drogs spelet ”Death race” tillbaka efter att djuren man körde över gav ifrån sig ett ”ahhk” och en gravsten sköt upp i deras ställe.
Sedan dess har spel blivit mer sofistikerade och oftare anklagats för att ha bidrag till verkliga tragedier. Med början i Columbinemassakern, när det efteråt visat sig att skolmördarna var fans av våldsspel i allmänhet och Doom i synnerhet, har spel knutits till skjutningar. ”Kan man spela sig till att bli mördare” undrade en rubrik i danska Information efter terrordåden i Oslo 2011 då det framkommit att Brevik var tv-spelsberoende.
Att det har gjorts oräkneliga undersökningar och att slutsatserna – förutom det solklara i att man kan bli spelberoende – snarare visar att spelande har positiva effekter tycks ointressant. Att skjuta människor i krigsmiljö, i synnerhet ”autentisk” sådan, uppfattas instinktivt som karaktärsfördärvande och omoraliskt.
Men att delta i de realistiskt uppbyggda narrativen, som till struktur samt ljud- och bildspråk påminner om berättande film, är inte nödvändigtvis värre än att bara titta. I en studie utförd 2014 drogs slutsatsen att virtuellt våld kan leda till ökad känslighet för moral hos spelaren eftersom beteendet framkallar skuld. Och, varför inte, lära oss mer om det förödande Irakkrig som så starkt påverkat världen?
Som debatthistoriens upprörda tongångar om motorsågsfilmer, hårdrockslåtar och gangstarap visar är fiktionsvåld en ständig källa till förtret oavsett dess dokumentära halt. Samma historia visar också hur fel kritikerna har.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Nina Björk kan inte bara vifta bort Lenin-kulten
LÄS MER:Befängda tidsresor mellan vår tid och Nazityskland
LÄS MER:Nu är snutskildringarnas systemkritik tillbaka igen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
