Handen på hjärtat, visst är det ganska skönt att vara arg? Ibland i alla fall. Ens personlighet blir lite större. Man tänker snabbare. Man pratar fortare. Folk är tvungna att förhålla sig till en. Man blir sedd. Man känner helt enkelt att man lever. Allra härligast är det att få vara arg i grupp.
Eller hur, gamle Västlänkenmotståndare? Visst hade ni kul? Visst var det många av er som levde upp på första gången på flera år? Kanske skapades det flera livslånga vänskapsband där i demonstrationstågen och facebookgrupperna?
För det mest riskfria sättet att vara arg är ju att rasa mot någonting som man inte har någon egentlig förmåga att påverka. Som ett gigantiskt infrastukturbygge som planerats i decennier man innerst inne vet man inte kan göra ett skvatt åt.
Då kan man få allt det där goa med ilska utan det jobbiga som alltid följer med. Som att folk blir ledsna eller i värsta fall arga tillbaka. När man slutat vara arg slipper man ångern, ångesten och uppslitande ursäkter. Eftersom det man protesterar mot mest handlar om en liten störning i välfärden och inte grundläggande frihet eller överlevnad, och det faktum att vi lever i en västerländsk demokrati, är det ingen som kommer sätta in en armé att skjuta på en.
Men så kom corona. När en världsomspännande pandemi lägger sig som ett tyngdtäcke över precis allt kändes det plötsligt lite futtigt att klä sig i reflexväst, hötta med plakat och ondgöra sig över idioter som tror att det går att bygga tunnar i blålera. Vi fick alla till mans lite annat att tänka på. Men inget ont som inte har något gott med sig. För plötsligt kan man samlas ett gott gäng och vara arg på Sveriges coronastrategi istället. Om man gjorde en handuppräckning över hur många som var engagerade i Västlänkenfrågan och som nu är väldigt arga på Tegnell och hans personal är jag ganska säker på att ganska många skulle fortsätta vifta med händerna.
Ingen håller en kniv mot din hals och tvingar dig att åka på skidsemester.
Det finns helt klart rättfärdig coronailska. Folk dör ju. Hela yrkesgrupper slås ut. Hade jag jobbat inom restaurangbranschen eller varit någon form av artist hade jag också varit minst sagt frustrerad just nu.
Men ingen håller en kniv mot din hals och tvingar dig att åka på skidsemester. Du kan dricka IPA hemma. Du dör inte för att ansiktsmaskens gummisnodd skaver bakom öronen när du åker spårvagn. Den typen av coronailska ska folk mest ska hålla tyst om och kanske skämmas lite för.
Fast i och för sig finns det ju människor som just nu verkligen behöver känna den där positiva, bekräftande ilskan som bygger gemenskap och ger kraft. Som de som jobbar inom vården och under många och långa helvetespass tar hand om just de som okynnesskidåkarna och privatfestprissarna smittat ner. Dom kan ju vara arga på er som är arga på Anders Tegnell för att ni tror att det var han själv som bet huvudet av den där fladdermusen eller hur det nu var smittan uppstod från första början. Då gör ni någon slags nytta iallafall. Rasa på bara. När det här väl är över kan ni båda dansa disco och sätta gravljus vid nerhuggna träd i Vasastan igen.
Läs mer av Johan Wanloo:
LÄS MER:Det är dags att sluta älska karismatiska personer
LÄS MER:Subkulturerna är på väg att försvinna helt
LÄS MER:Munskydd var punk – men inte längre
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
