Danny Saucedos Shurgard-disco och Arvingarnas farsor på stan-schlager var det som svängde mest och bäst i Melodifestivalens första deltävling.
Resten var stelt, dämpat och rentav nedstämt. Glädjelöst. Danny fick inte ens ur sig ett glädjevrål trots att Christer Björkman bad om ett.
Men så är det också ängsligt i tv-huset på Gärdet. Det märktes i hur man hanterade efterspelet till det amerikanska presidentvalet och det märktes när man gjorde mys-tv med en politiker som ironiskt nog har som uttalad ambition att montera ned public service.
Nu märktes det också i Melodifestivalen, SVT:s flaggskepp när det kommer till lättsam familjeunderhållning och kanske det sista, stora tablå-lagda tv-programmet.
Jag begriper att det är en knepig balansgång att ställa till med schlagerfest i tv i skuggan av en pandemi, med allt vad den fört med sig. Jag förstår att man tvekat inför att ösa på med buller och bång. Att man sökt efter rätt känsla, lämplig nivå.
Men som det såg ut i första deltävlingen blir allting bara ännu konstigare och mer obekvämt än vad det skulle behöva vara. När nu SVT bestämt sig för att trots allt genomföra Melodifestivalen kan man inte bara fokusera på melodierna - det måste få vara festival också.
Nu är det märklig tittning. Musikinslagen har som väntat en högteknologisk inramning och det är smart hur man valt att försökt fokusera på fördelarna av att inte behöva visa upp någon publik. Det är tighta bilder, man försöker komma närmare artisten och skapa visuellt snygga nummer.
Man lyckas bra med Arvingarna och Jessica Andersson. Men att se Paul Rey försöka vara avslappnad och lite flörtig och samtidigt sjunga med kinden mot en ”vägg” är inte bra tv. Eller i alla fall inte på det sättet som det var tänkt.
När Lena Philipsson och Christer Björkman agerar värdpar i bulliga Chesterfield-fåtöljer är det som att vara tillbaka på 60-talet. Björkmans insats stapplig, besvärande långsam, distanslös och med ett snack så torrt att man väntar på att det ska börja slå upp stora damm-moln från manuskorten.
Lena Philipsson är ett proffs som lyckas ha glimten i ögat samtidigt som hon kämpar med att hålla den abdikerande och plågsamt sentimentale schlagergeneralen under armarna.
Men när Philipsson ska gör en hemsk Club 33-version av ”Dansa i neon” går det inte längre. Det är en så ensam, sorglig och syrefattig scen att man undrar om det kanske är Roy Andersson som regisserat. Det är gammalmodig statstelevision jag aldrig trodde vi skulle få uppleva igen.
Och då har vi inte ens kommit till de pålagda applåderna. Vad är det ens? Någon slags misslyckad meta-ironi?
Nästa vecka är det Anis Don Demina & Oscar Zia som har jobbet att stötta upp Christer Björkman i programledaren. Jag säger bara dan, dan, dan, dandi, dan.... lycka till med det grabbar.
Missa inget om Melodifestivalen!
Nu kan du få alla våra nyheter, reportage, krönikor och recensioner om Melodifestivalen som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Melodifestivalen. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
