Så länge som konstnärer haft den minsta makt har deras status och äkthet ifrågasatts. Är det där verkligen något, har folk frågat, och ja, har vi svarat. Visst är det det, och när vi säger så händer något magiskt. Vips kan konstnärerna bli rika och prisade och folk kan slåss om att bjuda dem på middag även om de aldrig säger något kul.
För ett drygt år sedan träffade jag en anställd på Spotify som lättade sitt hjärta om problemet med köpta streams i deras tjänster. Ett problem var att om artister kan fejka sin popularitet sjunker förtroendet för deras tjänster och sabbar deras algoritmer, de som ger användarna de där populära rekommendationerna av ny musik. Det andra problemet var att artister med mer ljusskygga sidoverksamheter – eller helt enkelt yrkeskriminella med musikambitioner – kunde använda Spotify för att tvätta pengar.
Jag tyckte det lät osannolikt då. Avkastningen per stream är som många vet inte särskilt hög för artisterna, det lät som en dålig affär. Men för en yrkeskriminell är pengar inte samma sak som i andra branscher. Den sortens framgång skapar lika många problem som de löser, de gör en till en måltavla för både polis och andra tjuvar. Att bli en populär artist är ett av få sätt att använda sina synder till något som vi, publiken, allmänheten, accepterar. Det blir en liten bakdörr ur den destruktiva cirkeln. För i just rapparyrket ger det bara en guldstjärna om vapnen är på riktigt.
Några artister finns det garanterat som tagit sig in i popens finrum med smutsiga sedlar.
När SVT släppte en dokumentär om hiphoparen Yasin och P3 Guld nominerade honom till framtidens artist samtidigt som han begärdes häktad för ett grovt brott (inte hans första) blev folk förbannade. Kanske med rätta. P3:s musikansvarige Anna-Karin Larsson uppmuntrade till att skilja på verk och person, men i Yasins fall hade musiken inte kunnat finnas utan kriminaliteten, det är en del av artisteriet, rubrikerna om brotten fungerar som reklam och public service är de som publicerar den.
Enligt Dagens Industris beräkningar från förra året betalar Spotify ut omkring två miljarder per år för fejkade streams. Några artister finns det garanterat som tagit sig in i popens finrum med smutsiga sedlar och en cynisk inställning till de gruppsykologiska mekanismer som fått hela kultursverige att nu se just deras konst som inte bara bra utan nästan livsnödvändig.
Så funkar det nämligen överallt på internet. Jag ångrar själv att jag inte köpte följare när man fortfarande kunde, när ingen bevakade branschen. För de som gjorde det i tid, när det bara krävdes några dollar och en härlig skamlöshet, lever på det fortfarande. Många av de influencers som nu kan välja och vraka mellan tv-erbjudanden, bokkontrakt och reklamdealar – och på så sätt skapa den där magin och den känsla av relevans som ger riktiga fans – hade aldrig hamnat där utan den där skjutsen av låtsaskonton. Att köpa sig popularitet är kultur- och mediabranschens riskkapitalism, och hittills är affärerna goda.
Det hela kanske inte är särskilt snyggt, men terrorism är den fattiges krig, brukar man säga. Att slå igenom i en musikbransch där alla sneglar på statistiken innan de bestämmer sig för om de gillar något eller inte är nästan omöjligt. Något sätt att runda ett riggat system måste varje ung artist hitta. Vissa artister köper sig streams på Spotify. Det kan ge dem ett namn.
Vad SVT, P3 och andra medier ger de kriminella artisterna är däremot ovärderligt – det ger dem legitimitet. För en konstnär är det bättre än en skottsäker väst.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Den kvinnliga rockmyten är någon annans fantasi
LÄS MER:Det borde vara helt normalt att vilja hålla vikten
LÄS MER:Pandemin har gjort oss till skärmmissbrukare
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
