Den tidigare Centerledaren Maud Olofsson sa en gång att den som har roligast vinner.
Det är tveksamt om det är så enkelt, men den negativa energi och allmänt uppgivna hållning som varit Miljöpartiets signum sedan Åsa Romsons tårar i samband med att gränserna mer eller mindre stängdes för asylsökande i november 2015 har sannerligen inte varit någon röstmagnet.
När valberedningen lyssnat av vilka egenskaper medlemmarna vill att det nya språkröret ska ha är svaret att det ska vara en person som går genom rutan, är karismatisk och utstrålar värme.
Visade kampvilja
Med det sagt är det svårt att se annat än att Miljöpartiet träffat rätt i valet av Märta Stenevi. Redan innan hon hunnit inleda sitt tacktal på extrakongressen hade hon visat mer energi och kampvilja än partiet gjort på bra många år.
Inklämd mellan ett ståbord och en grön vepa på den webbsända kongressen tryckte hon på det var dags för miljöpartisterna att räta på ryggen, visa lite jävlar anamma och att säga som det är. Miljöpartiet är i stort behov av både självrannsakan och omstart. Att döma av de intervjuer det nya språkröret gett och sin insats på kongressen, så inser hon inte bara hur illa läget är, hon är också beredd att försöka ändra på det.
Politiska partier i kris har en ständig förmåga att tro att väljarna egentligen tycker som de – problemet är bara att de inte lyckats nå ut med sin politik.
I de allra flesta fall är det en alldeles för slapp analys, men i Miljöpartiets fall kan det ligga lite i det. Partiet har faktiskt lyckats få igenom en hel del mer i regeringsställning än vad de lyckats förmedla.
Detta kan partiet inte klandra någon annan för.
Dålig dynamik
Till viss del har det handlat om en lite märklig strategi, som gått ut på att inte säga för mycket om vad man egentligen vill av rädsla för att en svekdebatt ska följa när det visat sig att man fått ge sig. Detta har – förstås – fått till följd att det har varit svårt att få omvärlden att upptäcka även det man faktiskt lyckats med.
Ett annat stort bekymmer har varit den totala brist på dynamik språkrören emellan, något som än en gång blev tydligt under partiets extra kongress. De har helt enkelt varit för lika i sin framtoning – och lika dåliga på att väcka väljarnas entusiasm.
Man kan tycka att det finns ett ganska givet koncept för att skapa politiska radarpar. Tänk Reinfeldt och Borg. Eller Wetterstrand och Eriksson.
Det är inte att de är nästan exakt likadana som är hemligheten – och här trampade MP helt tydligt snett med Lövin och Bolund.
Inget självklart med en succé
Om det går som miljöpartisterna hoppas kommer Märta Stenevi att tillföra så mycket liv att vi också ser Per Bolund i ett annat ljus. På ett sätt är utgångsläget tacksamt: 96 procent av väljarna föredrar i dag ett annat parti än MP – det finns alltså en del av ta av. Å andra sidan är det en bit till de 15 procent som Märta Stenevi pekade ut som en målsättning i en GP-intervju.
Det det ju inte alltid så att en ny partiledare gör underverk. Inte ens om man tror sig ha hittat en person som går genom rutan. Fråga Liberalerna, som tänkte på precis samma sätt när de valde Nyamko Sabuni framför Erik Ullenhag.
Eller Centerpartiet – det tog trots allt 60 månader för Annie Lööf att komma upp till det stöd som partiet hade när Maud Olofsson lämnade. Och för Ebba Busch var början ungefär lika svår.
Så Miljöpartiet kan mycket väl bli kvar i uppförsbacken ett tag till.
