Agri Ismaïl har sett SVT:s polisserie ”Tunna blå linjen”. I GP Kultur (25/1) bearbetar han till synes förvånat sin empati med ”den ständiga press som poliser lever under när vi twittrar och filmar dem med våra kameror och mobiler”. Efter att ha kryddat med sin erfarenhet av att vara felaktigt anklagad av en brutal fransk polis konstaterar han ändå att ”det ska vara svårt att vara polis”. Någon måste vakta väktarna och de allra flesta poliser som anmäls till polismyndighetens personalansvarsnämnd får faktiskt jobba kvar.
Ismaïls artikel uttrycker en bland kulturskribenter vanlig syn på polisen. Eftersom polisen har våldsmonopol måste den tåla att granskas varje dag och varje stund. De ständigt förekommande mobilkamerorna gör det möjligt att dokumentera rasism, diskriminering och övervåld och skyddar därigenom medborgarna från maktövergrepp. Man rör sig inom det som statsvetaren Jane Mansbridge har kallat motståndstraditionen (”resistance tradition”).
Gott så, Ismaïl är mer reflekterande än de flesta i hans läger. Men hans förhållningssätt till polisen är likväl problematiskt.
LÄS MER:Det ska vara svårt att vara polis
När det gäller polismakten i anständiga demokratier som den svenska bidrar man som individ genom att visa förtroende också när det bränner till
En fungerande polismakt är en kollektiv nyttighet för ett samhälle. Tänk bara på hur det vore att leva i ett land med korrumperade och verkligt våldsbenägna poliser. Kollektiva nyttigheter gör samhället bättre för alla medlemmar men är beroende av att man som individ samarbetar och bidrar till det gemensamma. Om många väljer den enkla linjen att bara tänka på sin eget välbefinnande utan uppoffringar eroderas nyttigheten.
När det gäller polismakten i anständiga demokratier som den svenska bidrar man som individ genom att visa förtroende också när det bränner till. Om man som motståndstraditionen utgår från att all makt är fel tolkas dock varje polisingripande som ett potentiellt övergrepp. Det känns bra för individen att visa indignation över tvångsmakten, men om alla gör likadant nöts nyttigheten ned. Polisen måste kunna göra saker som är obehagliga för alla som ogillar våld. Det blir fel ibland, men så länge polisen har goda intentioner och processer för att bli bättre bidrar man bäst genom att göra sansade bedömningar av insatserna, inte genom att twittra och skrika foul.
LÄS MER:Recension: ”Tunna blå linjen” – SVT
Det är helt enkelt med poliskritik som med hypotesprövning i vetenskapliga sammanhang. Man kan göra fel på två sätt: man kan vara för kritisk och man kan vara för tillåtande. Motståndstraditionen gör reflexmässiga det förra felet.
Svensk polis har högt förtroende bland medborgarna. Det innebär att de flesta i Sverige fattar polisarbetets realiteter. Om ”Tunna blå linjen” kan bidra till att kulturskribenter granskar sin egen attityd till polisen är det ett steg framåt.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
