Vad innebär den nya lagen?
Lagen träder i kraft på söndag och ger regering och riksdag möjligheter att reglera och till och med stänga ned verksamheter där det finns risk för smittspridning. Det kan handla om gym, butiker, kollektivtrafik men också folksamlingar i parker samt privata fester.
Tidigare har politiker och myndigheterna endast haft ordningslagen att luta sig mot, vilket inneburit att det varit möjligt att reglera storleken på det som kallas allmänna sammankomster – men inte antalet besökare i butiker. Det har lett till våldsamma diskussioner om orättvisor av typen: ”varför måste Liseberg hålla stängt samtidigt som folk får trängas på Ullared?”. Något som alltså inte berott på dumhet eller elakhet, utan att de lagliga möjligheterna för att ställa krav eller stänga ned inte sett likadana ut för olika verksamheter.
Kan politikerna stänga ner hela landet nu?
Det har gått fort att ta fram den nya lagen: förslaget presenterades den 9 december och remisstiden var kortad så att alla synpunkter skulle vara framme före jul. Efter viss justering klubbades lagen under fredagen.
Detta är inte irrelevant i sammanhanget – för det är tveksamt om det varit fullt ut möjligt att överblicka alla tänkbara konsekvenser. Det den nya lagen riktar sig mot är verksamheter där det samlas mycket folk, som handel, bibliotek, campingplatser, parker och stränder. Tanken är att åtgärder ska sättas in där de behövs för ögonblicket. Träffsäkert och effektivt.
Men hur det verkligen blir är svårt att veta. Ingen vet ju hur smittspridningen kommer att se ut vid varje givet läge – eller snarare: hur myndigheterna bedömer att smittspridningen ser ut. Således är det också svårt att förutse vilka åtgärder regeringen menar kommer att vara relevanta att sätta in.
Man kan väl säga så här: om alla åtgärder som lagen möjliggör sätts in samtidigt så blir resultatet nära nog en total nedstängning av samhället. Det är av allt att döma inte tanken, men det kan heller inte uteslutas.
Lagen har fått mycket kritik, varför?
Redan i våras lyfte Centerpartiet frågan om att det behövdes en ny tillfällig pandemilag av det här slaget. Samma krav framfördes av partiet genom ett utskottsinitiativ i socialutskottet tidigt i höst, men regeringen avvaktade.
”Tajmingen är inte den här regeringens grej”, sa Camilla Waltersson Grönvall (M) under fredagens riksdagsdebatt – och stämde in i kritiken att lagen borde varit på plats för länge sedan. Fullt begriplig. Tio månader har gått sedan coronapandemin på allvar började sätta sin prägel på Sverige, men det är alltså först nu regeringen har skaffat sig redskap som de flesta andra regeringar i Europa haft under hela pandemin.
Men det finns också kritik mot att den nya lagen begränsar människors frihet på ett sätt vi aldrig tidigare sett i fredstid. Oro har uttryckts över hur de möjligheterna skulle kunna användas om de hamnar i orätta händer. Till exempel har kritiker pekat på att möjligheten att begränsa möjligheter att samlas och demonstrera är en direkt begränsning av människors demokratiska rättigheter.
En annan kritik har varit att det inte var reglerat att handlare och andra som drabbas negativt till följd av en nedstängning har rätt till ersättning. Under riksdagsdebatten sa socialminister Lena Hallengren (S) att drabbade ”naturligtvis” kommer att få ersättning men att regeringen ska återkomma till formerna för det, ett löfte som inte direkt stillade kritiken, och riksdagen fattade beslutet att rätten till ersättning ska förtydligas genom ett så kallat tillkännagivande.
