Relationerna över Engelska kanalen har varit komplicerade i stort sett ända sedan Julius Caesar försökte invadera Britannien på 50-talet före Kristus. Och inte blev de enklare i modern tid.
Trots att det var den brittiske premiärministern Winston Churchill som först formulerade tanken på att skapa ett "Europas förenta stater" kom Storbritannien länge att stå utanför det som senare blev EU. På 1960-talet lade Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle in veto mot brittiskt medlemskap, av rädsla för att det skulle ge USA ett indirekt inflytande över europeiska angelägenheter.
Thatcher krävde undantag
1973 anslöt sig britterna ändå till gemenskapen. Men det dröjde inte många år innan dåvarande premiärminister Margaret Thatcher på 80-talet krävde och förhandlade fram ekonomiska undantag. Storbritannien ställde sig sedermera även utanför såväl valutasamarbetet som det passlösa resandet i Schengenzonen.
Britternas EU-skepsis kom över tid att stärkas ytterligare, bland annat som en följd av ökad invandring från nyare EU-länder i östra Europa efter utvidgningarna 2004, 2007 och 2013.
I de två senaste EU-valen i Storbritannien har uttalat EU-fientliga partier blivit störst: Ukip med 24 mandat 2014 och Brexitpartiet med 29 mandat 2019.
Utdraget farväl
Om brexitbeskedet på julafton 2020 kan betraktas som en bodelning så togs första steget mot skilsmässan i januari 2013. Då utlovade dåvarande premiärminister David Cameron en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap.
Premiärministern ville själv inte lämna unionen. Löftet om folkomröstning var ett sätt att försöka tysta en växande EU-kritisk opinion ‒ både inom och utom Camerons konservativa parti ‒ och att stärka britternas position gentemot Bryssel. Men brexitförespråkarna vann. Resultatet sände chockvågor genom Europa och innebar slutet på Camerons karriär som partiledare.
Men att skiljas åt är svårt. Först efter flera år av inrikespolitiska strider lämnade Storbritannien formellt EU den 31 januari i år.
Ett nytt kapitel
Då hängde flera frågor om de framtida relationerna fortfarande i luften. Under större delen av 2020 har förhandlingar pågått, men oenigheten har varit omfattande.
Det har handlat om Storbritanniens tillgång till EU:s inre marknad, rättvisa konkurrensvillkor, gränsen mellan EU-landet Irland och brittiska Nordirland samt tillgång till fiskevatten. Och som om inte det vore nog innebar coronapandemin en ytterligare påfrestning.
Men till sist nåddes ett avtal. Ett kapitel i den stormiga relationen mellan kontinenten och de brittiska öarna har nått sitt slut, ett nytt påbörjas.