Jag blev lite rörd av anblicken. Detta var inte ens en medelmåtta till gran, vad ståtlighet och placering beträffade, så jag tog en bild att ha som påminnelse om något, vet inte riktigt vad. Men jag tyckte väl då och där att granen var värd att bevaras till eftervärlden som symbol för något tilltufsat men ändå trotsigt framhärdande, jag kände mig besläktad.
Det finns ett klassamhälle för julgranar också.
Och vad är en lyckad julgran på en skala från ett till tio? Följdfrågan blev, det kunde inte hjälpas, vad är en lyckad människa, på samma skala?
En julgran kan inte göra annat än att stå där den blivit ställd, i det här fallet på en bakgård intill ovanligt fult klotter dessutom. Där stod den kvar i veckor efter det att julen var slut: detta var i januari i år. 2020 låg olevt framför oss, ingen kunde ana hur det skulle bli.
Coronaskammandet tär på de vanligtvis goda relationerna med de nordiska grannländerna, menar den norska statsministern.
Det finns ett klassamhälle för julgranar också. Mest prestige har de nobla som reses på stora torg med hjälp av kranbilar och helikoptrar, de har sin givna plats och syns på långt håll. Den här var av fattigare slag, kanske med proletär bakgrund, kanske jobbade den inom den nya gig-ekonomin. Tog påhugg lite varstans. En dag var den borta, avskedad antagligen. Avklädd sina röda kulor bröts den i bitar och trycktes ner i sopcontainern i hörnan tillsammans med annat förgängligt, för att nästa dag fraktas i sopbil till den slutgiltiga eldbegängelsen.
Det ligger nära till hands att tänka på alla julgranar som passerat genom åren, barndomsgranar och vuxengranar och på de komplikationer som kan uppstå.
Att min pappa, till exempel, led av granskam är däremot en efterhandskonstruktion.
Det ordet fanns inte på hans tid.
Dåförtiden kopplades inte suffixet skam ihop med diverse skämmigt, flygskam, sockerskam och flaskvattenskam är bara några exempel. Och coronaskam, förstås, som Norges statsminister sa härförleden.
Ordet skam utvecklades till verbet skamma. Coronaskammandet tär på de vanligtvis goda relationerna med de nordiska grannländerna, menar den norska statsministern.
Granskam är en mer introvert, smygande känsla. Den kan drabba den som misslyckas totalt med att fixa en snygg gran till familjen. Förr var det ofta mannen i huset, patriarker som min far, som ansvarade för graninförskaffande och montering av trädet i rätt vinkel i rummet. Julgransfotens funktion var en strikt manlig angelägenhet. Pyntandet stod barn och kvinnor för.
Som jag sa till mig själv där på bakgården redan i januari i år, granskam kokar som så mycket annat ner på prestige, status och en mans heder. Lägg därtill en smula skönhetslängtan. Spretade en gren ut på fel vis sågade pappa av den. Sedan borrade han ett hål någon annanstans på stammen och stack in grenen där och när allt var klart och granen perfekt pyramidformad tog han ett steg tillbaka och sa högt och förnöjt: finaste granen någonsin. Ingen granskammade, alla gladdes. På en skala från ett till tio, hur lyckad människa var inte min pappa i den stunden? Han tände en cigarill för att fira. Eller blandade han sig en grogg? Drink hette grogg då. Julen kunde börja.
