Lyxiga kolor nämns som ett typiskt ”svenskt mys” i artikeln som New York Times publicerade i november.
Lyxiga kolor nämns som ett typiskt ”svenskt mys” i artikeln som New York Times publicerade i november. Bild: ANDERS WIKLUND / TT

Det svenska myset har blivit en återvändsgränd

New York Times uppmärksammande av det svenska myset låter ett nytt ljus falla över vår corona-isolering. Men tekoppen är varken full eller halvfull, den är tom nu, skriver Jenny Damberg.

ANNONS

”Mees”, eller mys som vi svenskar själva säger, uppmärksammades i en livsstilsartikel i New York Times (25/11) nyligen. Efter fika, lagom, pappaledighet och döstädning följer alltså det svenska myset som presentboksmässig livsstilsvariation på världsmarknaden. Mys har beröringspunkter med danskans ”hygge”, men beskriver en mer uttalat ”ultra-mysig atmosfär”, menar journalisten Ingrid K. Williams, som också listar butiker och prylar som möjliggör tillståndet: Plättjärn, mockasiner, handstöpta ljus och hantverkskeramik.

En förbisedd faktor i fråga om mys är att det tenderar inbegripa ett mått av list.

LÄS MER:Stormköket ger oss en känsla av kontroll i krisen

Jag skrollar och fylls av den mix av habegär och tomhet som köptips överlag genererar. Det är lätt att raljera över önskan att köpa trivsel, men kolorna det tipsas om är faktiskt jättegoda, lamporna på bild snygga.

ANNONS

En förbisedd faktor i fråga om mys är att det tenderar inbegripa ett mått av list. Man gottar sig inte bara åt att det är varmt och skönt vid brasan, utan åt att man har kommit undan. Man har lurat systemet. ”Systemet” kan vara den svenska vintern, sociala krav som att gå upp och klä sig för att arbeta eller den kapitalistiska ekonomin. Och mys hör till det som faktiskt går att köpa för pengar. Det är inte ens dyrt. Inte ens den dyraste gräddkola kostar i närheten av en flaska bättre vin. En särpräglat kvinnlig arena, med andra ord.

Mysets möjligheter är begränsade. Mys är reträtt, inte revolt. Det håller bara en stund.

LÄS MER:Havredrycken Oatly är inte längre det goda valet

I Edna O’Briens roman ”Två flickor på Irland”, aktuell i nyöversättning av Anna Lindberg, är huvudpersonen Caithleen uppmärksam på de små ansträngningarna i sin småortsomgivning. Det var med porslin och spetskantade gardiner som hennes mor balanserade tillvaron med en försupen, våldsam och skuldsatt make. När Caithleen så drar till Dublin som 18-åring ser hon den gamla byn som död, vittrande och fallfärdig. Myset saknas. ”Jag tyckte att det stod färre geranier i fönstren en trappa upp än när jag var barn.”

Fler hade å andra sidan knappast fått henne att stanna. Mysets möjligheter är begränsade. Mys är reträtt, inte revolt. Det håller bara en stund. För tillfället, efter snart ett år av umgängesrestriktioner där den övre gränsen gått vid att roa sig i liten skala i hemmet, är det definitivt uttömt. Det är inte ens mysigt att jobba i pyjamas längre. Tekoppen är varken full eller halvfull, den är tom. Något nytt måste till.

ANNONS

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS