Bilden av ”hillbillyn” är ideologisk

De boende i de amerikanska Appalacherna har blivit sinnebilden för fördomen om inavlade och slöa lantisar. Frågan är varför Netflix väljer att reproducera detta när de gör film av J. D. Vances uppmärksammade bok ”Hillbilliy elegy”, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Det var på många sätt självklart att det skulle bli en film. När J. D. Vances självbiografiska debattbok ”Hillbilly elegy – A memoir of a family and culture in crisis” rusade på försäljningslistorna efter Donald Trumps valseger 2016, slogs filmbolagen om att köpa rättigheterna. I J. D. Vances beskrivning av sin trasiga hembygd såg många en förklaring till fastighetsmagnatens politiska framgång. Det var i de smutsiga koldistrikten och de nedgångna industrisamhällena i Appalacherna som Donald Trumps kärnväljare levde – åtminstone enligt den allmänna uppfattningen.

Det blev Netflix som lade beslag på rättigheterna och i veckan hade filmen premiär. Därmed återaktualiseras de föreställningar som J. D. Vance gav uttryck för, även om filmens manusförfattare tonat ner det ursprungliga idéinnehållet.

ANNONS

För vad var det egentligen för historia J. D. Vance ville berätta?

För J. D. Vance handlade problemen i de gamla koldistrikten inte om brist på jobb eller fattigdom utan på invånarnas personliga tillkortakommanden.

LÄS MER:Det sega coronalivet måste bli ännu långsammare

Motsägelsefullt nog bygger hans bok på några av nykonservatismens och högerpopulismens mest omhuldade tankefigurer, framför allt på idén om att alla människor är bärare av distinkta samt klart urskiljbara etniska och kulturella särdrag. För J. D. Vance handlade problemen i de gamla koldistrikten inte om brist på jobb eller fattigdom utan på invånarnas personliga tillkortakommanden. De ansträngde sig inte tillräckligt mycket. De var lata, våldsamma och inskränkta.

Allt berodde enligt J. D. Vance på den kultur som dominerat i Appalacherna under århundraden, allt sedan fattiga skottar och irländare slog sig ner i området på sjutton- och artonhundratalet.

Vad J. D. Vance inte berättade var att hans bild av den egna hembygden – som han själv lämnat för studier och en framgångsrik karriär – var en del av ett gammalt propagandastycke.

LÄS MER:Recension: ”I grunden god – en optimistisk historia om människans natur” av Rutger Bregman

Men vad J. D. Vance inte berättade var att hans bild av den egna hembygden – som han själv lämnat för studier och en framgångsrik karriär – var en del av ett gammalt propagandastycke. När de stora skogsbolagen och gruvföretagen ville komma åt markerna i slutet av artonhundratalet utmålade de området som outvecklat och invånarna som en rest från det förgångna, ett gäng inavlade idioter. Det var samma metod som de tidigare använt mot den amerikanska ursprungsbefolkningen. Ja, egentligen mot alla som var i vägen när kapitalet skulle exploatera naturresurserna i landet. Fungerande lokalsamhällen slogs sönder och småbruk ersattes av underbetalda lönearbeten – och befolkningen sjönk ner i fattigdom.

ANNONS

Varför J. D. Vance valde att berätta sin historia på detta sätt är oklart. Värre är att Netflix ger hans bok ny legitimitet.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS