Halloween på kyrkogården. Hälsar på min syster Marie-Louise.
Känns skönt att göra. Mamma och jag åker dit tillsammans i bil.
Vi var vid min systers gravsten i julas också. Då var pappa med i egen person. Nu är han med i mobilen live i ett samtal på Facetime.
Det viktiga är att vara tillsammans.
Vi sjunger lite vid stenen jag och mamma. Vi är en familj. Livet går vidare. Sen kör jag fel igen när jag ska åka tillbaka in till stan. Körde fel i julas med. Samma felkörning.
Min syster är född 1967, den 30 september. Hon är alltså våg. Som jag. Som John Lennon, som Zlatan. Vågskålen, att det är balans, det är viktigt om man nu tror på sånt som stjärnorna. Lite kul är det med astrologi. Om vi blir våra stjärntecken av egen påverkan för att vi vill, eller för att det är så allmängiltigt och intagande att beskrivningarna från stjärntecknen passar in på alla om man vinklar det lite. Inte vet jag, men vi skapar vår egen sanning. Vi skriver vår historia. Vi blir våra stjärntecken. Men detta handlar om min syster. Det är länge sen hon gick bort. 2005. Tänker på henne då och då. Har fotografier nära mig. Hon är alltid med i det dunkla svarta. I sorgen, i orättvisan. Har skrivit om henne förut. Hon hade Retts syndrom, en kromosomgrej som gjorde att hon stannade i utvecklingen och fick lämnas bort som liten för att få hjälp och specialistvård. Det är fortfarande ett sår för mamma. Ett djupt otäckt sår som kanske ändå börjat hårdna lite. Rinner inte längre i alla fall. Det har börjat levra sig.Till en skorpa på vår familjs historia.
Det går inte att bli vän med att min syster fick livet så. Det är alltid sorgligt. Går att förstå, men det måste vara fel att det blev så. Hon kunde varit en vanlig tjej som fick familj och barn, eller inte, och som utvecklades till en vuxen kvinna: självständig, smart, vacker. Min syster. Undra hur det skulle varit?
LÄS MER:Första dagen i Berlin var en chock med alla intryck
Hade vi pratat om allt? Ingen vet.
Men i spegeln är hon bakom mitt ansikte när jag ser igenom mig själv.
Det var fint att tända ljusen.
Jag och mamma fortsätter, och pappa också, i livet vi har.
Vi stöttade varann, jag och mamma. Hennes huvud vilade lätt mot min axel när vi tittade ner på gravstenen.
Så sa mamma: ”Nu sjunger vi nåt.’’
Så blev det. Vi sjöng. Ett riktigt bra minne. Vi sjöng melodin två gånger, först själva och sen när vi Facetime-pratade med pappa.
Vilken låt vi valde?
Vi valde ”Ju mer vi är tillsammans.”
Carl-Einar Häckner är trollerikonstnär. Aktuell med ”I Förlångtbortaland”, en covid-anpassad föreställning på teater Aftonstjärnan.
LÄS MER:Barndomen känns som en film från 70-talet
Äter: Risotto varje fredag. På torsdagar ärtsoppa med fläsk och pannkaka.
Ser på: Zlatan som är Sveriges bäste fotbollsspelare fortfarande och har varit det sen han kom tillbaka efter skadan.
Läser: Trolleriböcker om mentalmagi och faro shuffles.
LÄS MER:Jag undrar om dagens ungar leker krig
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
