Fotot på gravstenen är ett av de sista tagna av Petar. Familjen fann bilden i hans mobil.
Textstycket under fotografiet, som avslutas med ”Wake up and live!”, hittade de på Petars Facebook.
– Det kommer från en låt av Bob Marley – Petar tyckte om musik och spelade flera olika instrument, säger Petars pappa Miroslav Petrovic.
På en parkbänk på Kvibergs kyrkogård förklarar han att han själv designat sonens sten.
– Helst ville jag göra en staty av kristall, i naturlig storlek.
Med ett snett leende lägger Miroslav till:
– Men detta var det största de kunde bygga. Alla de små prickarna är skotthål som inte träffar. Änglavingarna skyddar.
LÄS MER:Sorgen hos Solveig finns alltid kvar efter systerns självmord
Han beskriver sista gången han såg Petar, en eftermiddag i mars 2015. De satt på balkongen.
– Jag minns den stunden klart och tydligt. Petar var uttråkad. ”Jag kanske ska köra lite cross”. ”Ja, ja, ta hjälmen bara”. Så han tog hjälmen och gick...
Skulle titta på fotboll
Ett par timmar senare bestämde sig Petar för att tillsammans med en vän gå till Vår krog & bar på Vårväderstorget. De skulle äta och se på fotboll. Miroslav gick och la sig, men så kom Petars lillebror in i rummet – ”det har varit en skjutning på Vårväderstorget, Petar är där!”.
– Jag och Petars mamma var på väg mot torget när vi blev stoppade av en vän till Petar, berättar Miroslav. Han hade sett Petar ligga på marken men han sa inte det. Han ville inte att vi skulle gå dit. I stället körde han oss till Sahlgrenska.
Utanför sjukhuset samlades människor. Men när ingen information gick att få åkte Petars föräldrar hem igen.
– Lite senare kom polisen. De sa ingenting – men jag visste direkt.
”Då rasade allt”
Miroslav tystnar ett ögonblick innan han fortsätter:
– Då rasade allt. Nu när jag tänker tillbaka vet jag inte hur jag tog mig igenom den stunden.
LÄS MER:Bijana försöker hela tiden vårda systern Servas minne
Petar hade hamnat mitt i det som skulle komma att kallas ”gängskjutningen på Vår krog & bar”. Men Petar var inte med i något gäng – han råkade komma i vägen.
– Den första tiden kände jag mycket ilska och hat, innan jag hade bearbetat allt, säger Miroslav. Det tog lång tid att acceptera det som hänt.
Ett års sjukskrivning
Efter ett år av sjukskrivning försökte han jobba igen, men gick in i väggen.
– Jag tog inte lugnande eftersom jag ville känna allt. Men jag fick hjälp av en psykolog. Det var en lättnad. Och familjen har varit ett stort stöd även om jag i början flydde från folk. Min tro hjälper mig också.
Ett leende skymtar när Miroslav lägger till:
– Jag känner Petar hela tiden. Jag kan inte röra vid honom – men för mig lever han. Han finns inom mig. De kunde inte ta hans själ. Min tro har också gjort att jag kommer att kunna förlåta. Jag har sagt ”jag kommer att förlåta, frågan är bara när”. Vem har rätt att döda någon? Ingen. Men samvetet kommer ikapp – det kan man inte fly från.
Till kyrkogården varje lördag
Det är en gråmulen dag på kyrkogården. Varje lördag åker Miroslav och Petars mamma till graven.
– Här kan jag släppa tankarna fria och Petar känns ännu närmare. Fast han finns med mig varje dag, på ett positivt sätt. Det känns bra att tänka på honom och att berätta om honom. Han finns inte bland oss men han gör att jag känner ”jag ska leva”. Jag och Petar skulle ha hoppat fallskärm tillsammans, men vi hann inte. Jag ville ändå uppleva det så jag hoppade på Petars första födelsedag efter att han dött.
Miroslav konstaterar att han fått en annan syn på livet.
– Jag läser mycket – bibeln, koranen, mikrobiologi, allt. Jag har alltid gillat kunskap. Petar var också så. När han var barn ville han veta hur saker fungerade. Han var nyfiken.
Återigen med ett leende fortsätter Miroslav:
– Jag minns en kväll när vi promenerade – jag, Petar och Petars mamma. Vi höll Petar i varsin hand och jag sa ”titta Petar, det är fullmåne”. Då frågade han ”men pappa, vem har fyllt månen?”. Petar är min förebild som människa. Han sa jämt ”det finns ingenting man inte kan göra eller lära sig – prova”. Han har levt, fullt ut.
I efterhand har Miroslav pratat med Petars vänner, för att få deras bild av sonen.
– Det gjorde mig stolt. De sa att Petar alltid fick dem att skratta. Han hjälpte även flera vänner bort från droger. Han skulle ha kunnat göra mycket för samhället.
Hunden Moe spanar bortåt gravstenen där en annan hund passerar.
– Moe hjälper mig också, säger Miroslav. Vi skaffade honom för Petars brors skull, men han är min bebis. Jag har även ett barnbarn nu. Det är en glädje. Och jag kommer att träffa Petar igen, säger Miroslav.
Miroslav Petrovic
Ålder: 44 år.
Bor: Olskroken.
Familj: Fru och son med familj.
Gör: Målare.
Intressen: Hoppa fallskärm, köra cross.
